DET VAR EN GÅNG EN ATOM…
Agneta Boström har skrivit en avhandling där hon återupprättar det muntliga berättandet och framhåller vikten av personliga historier för att ge mening åt ämnet kemi.
Det var en gång en kemilärare som gjorde en upptäckt. Eller – bildligt talat – grävde upp en skatt. I form av en bortglömd kunskap om hur människor lär sig saker. Av vad som förefaller vara nödvändigt för att människor ska kunna förstå abstrakta resonemang om, till exempel, kemi. Dessutom var det inte så att den här kunskapen blivit bara BORTGLÖMD en gång i tiden, utan den hade valts bort och till och med raderats ur både läroböcker och -planer i samma stund som Jurij Gagarin blev den första människan i rymden och Sovjetunionen därmed vann The Big Spacerace före USA år 1961…
Agneta Boström har skrivit en doktorsavhandling om BERÄTTELSER som ett sätt att skapa mening inom naturvetenskap i allmänhet och kemi i synnerhet, och när jag läser den hemma i soffan några dagar innan vi ska ses för en intervju tar det en god stund innan jag tycker mig förstå vad det egentligen är för slags bok jag håller i händerna. Doktorsavhandlingar i naturvetenskap, skrivna på engelska, brukar inte se ut så här. Eller vara så förhållandevis lättlästa, eller – medryckande. Men Agneta Boströms avhandling, som skulle kunna heta ”Att dela levd erfarenhet” eller något sådant på svenska, är en berättelse i sig, om världen och oss människor som befolkar den.
Och det är det vi talar om, Agneta Boström och jag, när vi några dagar senare sitter vid köksbordet hemma hos henne i Norsborg en halvtimme söder om Stockholm.
- Det är ju så med BERÄTTELSER, säger Agneta Boström, att de består av en rad episoder som knutits ihop och därmed fått MENING.
- Myter, sagor, hjältedramer… människan har sysslat med sådant i åtminstone 160 000 år, eller sedan vi blev människor, det vill säga homo sapiens sapiens uppstod i Afrika. Sedan dess har vi ägnat oss åt att göra saker, och åt att berätta för varandra om vad vi gjort.
Det verkar helt enkelt, menar Agneta Boström, som om människor – i det här fallet skolelever – behöver berättelser för att skapa mening i sin inre och yttre värld, och i förlängningen lära sig, och förstå saker och ting. Det verkar i alla fall vara en användbar metod, berättandet. Och Agneta Boström vill att den ska återerövras i skolsammanhang. Och särskilt i de idag tämligen berättelsetomma naturvetenskapliga ämnena.
Agneta Boströms egen, personliga berättelse börjar i Årsta strax söder om Stockholm i slutet av 1940-talet.
- Jag minns hur jag stod på piskbalkongen hemma och tittade på Sputniksatelliten där den åkte i sin omloppsbana runt jorden med den där lilla hunden i. Och sedan Gagarin.
Att det blev kemi, eller naturvetenskap över huvud taget, för Agneta Boströms del var dock ingenting som var självklart.
- Jag är så gammal så anledningen till att jag uppmanades att skaffa mig en utbildning var för att ha något att ”falla tillbaka på” ifall min framtida man skulle dö.
Tanken var att Agneta Boström skulle falla tillbaka som receptarie, och för att bli det behövde hon läsa ett antal kurser i kemi på universitetet.
- Det var tufft och jobbigt, men det BLEV roligt så småningom. Dessutom upptäckte jag att jag kunde söka in på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan, efter ett tag, och det sporrade mig att det var jag som skulle gå där, och inte någon av mina bröder.
Så Agneta Boström blev civilingenjör i kemi, och dessutom mamma under sitt sista studieår.
- Jag fick ett erbjudande om att forska redan då, men min dåvarande man var forskare i mikrobiologi så jag tänkte att någon av oss måste ha ett riktigt jobb.
Vilket var en tanke som ledde till att Agneta Boström kom att arbeta med kemiteknik i 21 år: på sjukhuslaboratorium, på dåvarande läkemedelsföretaget Kabi, på Apotekens hudvårds- och läkemedelsföretag ACO, på den statliga myndigheten Styrelsen för teknisk utveckling och på Vin och sprit, bland annat.
- Till Vin och sprit blev jag headhuntad som produktionschef. Så sedan brände jag mitt brännvin själv i fyra år.
- Vin- och spritkemi är väldigt bra att kunna när man undervisar. Alla blir så intresserade.
En tid efter att Vin och sprits Årstadalsfabrik lagts ner och Agneta Boström därmed sagt upp sig i början på 1990-talet bestämde hon sig för att byta bana och utbilda sig till lärare.
- Jag hade en del konsultuppdrag, men jag behövde en försörjningsmässig bas.
Sagt och gjort. Agneta Boström började på Lärarhögskolan och läste till grundskollärare för skolåren 4 till 9. För att efter genomgången utbildning omgående börja arbeta som timlärare på grundvux, och därefter på Albyskolan i Botkyrka.
- Albyskolan var min värnplikt! Det var underbart att tillverka läppstift tillsammans med de där barnen!
Efter ytterligare några lärarår – Agneta Boström arbetade då som gymnasielärare i Huddinge – utlyste Stockholms stad tio tvååriga forskartjänster på halvtid, som samtliga syftade mot en licentiatavhandling. Agneta Boström sökte och fick en tjänst. Och år 2003 fick hon sin fil. lic. med en avhandling om kemilärares berättelser. Och en tjänst som lektor i kemididaktik på Åsö Vuxengymnasium.
Det var alltså redan här, under arbetet med licentiatavhandlingen, som Agneta Boström för första gången stötte på den skatt som hon sedan byggde vidare på i sin doktorsavhandling.
- Jag letade efter ett fokus till min avhandling. Jag ville undersöka kemididaktik och funderade på att fördjupa mig i betydelsen av laborationer.
- Men så började jag fråga mig hur mina kollegor skapar MENING i sin undervisning.
Agneta Boström kontaktade tre kollegor, alla mycket erfarna kemilärare med minst 20 års undervisningserfarenhet, och som dessutom av såväl ledning som elever betraktades som skickliga, och bad att få sitta med på deras lektioner samt intervjua dem efteråt.
Erfarenheten gjorde henne inte klokare.
Hon observerade och intervjuade ytterligare två lärare – och förstod ingenting.
- Jag satt där på Lärarhögskolan med mina transkriberade intervjuer bakom några uppstoppade fåglar i mitt lilla rum i ett hus som är rivet nu och kände det som om jag inte kunde komma IN i materialet över huvud taget. Som om det var ogenomträngligt. Eller labyrintiskt.
Så dök det upp en kurs på Lärarhögskolan, som ingick i Agneta Boströms forskarutbildning och handlade om berättelsens betydelse.
Och se. Där låg den plötsligt, skatten. Alldeles framför ögonen på henne om hon bara höll dem öppna. Vilket Agneta Boström gjorde.
- Jag tänkte ”Jösse namn, det jag har på mina band är ju BERÄTTELSER. Det är ju det det är!”
TILL EXEMPEL berättelsen från en av de intervjuade lärarna om chokladkakan, från kakaobusken till sopstationen, och allt som hände däremellan. Eller berättelsen, från en annan, om den ryska atomubåten Kursk, som sjönk till botten i Norra ishavet år 2000 med 118 döda besättningsmän som följd – och de kunskaper om, och beräkningar av, olika slags gaser och deras eventuella reaktioner med varandra som behövdes för att försöka förstå vad det var som egentligen hände.
Eller berättelsen om atomerna och om hur de byter eller delar elektroner med varandra.
- Den lärare som gav atomer och elektroner ett slags eget liv på det här sättet i sin undervisning ville egentligen inte hålla med om att hon BERÄTTADE, säger Agneta Boström.
- Hon tyckte att hon förklarade. Men i så fall var hennes förklaringar väldigt lika berättelser, om man tittar på vad som kännetecknar sådana.
Och jag tänker, medan jag äter en bulle i Agneta Boströms kök, att det är dags för mig att anta rollen som djävulens advokat och fråga om hur vetenskaplighet och berättelser går ihop, egentligen. Om det inte är så att själva kännetecknet på vetenskaplighet är att det ska vara objektivt. Bevisligen sant. Vilket berättelser knappast kan vara. ”Ju livfullare berättande”, tänker jag och tuggar, ”desto mindre SANNING”.
Agneta Boström har naturligtvis tänkt på, och skrivit om saken:
- De vetenskapliga teorierna är också berättelser, säger hon. De berättelser som forskarsamhället har kunnat enas om här och nu om jorden och människorna och vilka villkor vi lever under.
- Det finns INGA objektiva berättelser, men vi kan inte undervisa människor med hjälp av ekvationer! Vi måste använda oss av berättelser. Vi människor behöver metaforer. Till och med Einstein tänkte sig att han satt längst fram på ljuset när han gjorde sina upptäckter.
Att undervisa om naturvetenskap med hjälp av berättelser, handlar naturligtvis inte, fortsätter Agneta Boström, om att bli ovetenskaplig.
- Men undervisningssituationen ÄR flerdimensionell och subjektiv. En alltigenom objektiv undervisning skulle vara så tråkig att ingen lärde sig någonting.
- Det är klart att eleverna ska lära sig både det vetenskapliga tänket och språket, men för att de ska göra det måste vi använda metoder som ligger inom den mänskliga repertoaren.
Jag frågar om någon av de lärare Agneta Boström observerat och intervjuat gått över gränsen och varit ovetenskapliga i sitt berättande och sin undervisning.
- Nej, men det är naturligtvis den risk man tar.
- Och jag har hört talas om lärare som har berättat väldigt konstiga saker för sina elever.
Och Agneta Boström berättar om en egen erfarenhet från en undervisningssituation då hon talat om växthuseffekten med sina elever:
- Efteråt kom en ung man fram och sa att jag inte behövde vara orolig, för Allah hade tagit hand om jorden i alla tider och skulle fortsätta att göra det. Han sa det på ett sätt så att jag förstod att det var en gåva till mig. Jag kunde inte gå in i en argumentation med honom, utan svarade att så tror du, men inte jag.
Agneta Boström tror alltså på berättandets kraft. För att göra risken för alltför subjektiva, eller till och med i vetenskaplig mening osanna, berättelser så liten som möjligt vill hon att lärare ska lära sig mer om saken.
- Ja, jag vill att blivande lärare ska få undervisning i berättandets konst, och om berättelsers oerhörda kraft. Att de ska bli medvetandegjorda!
- Jag önskar till exempel att man skulle kunna erbjuda kemilärare olika CASE, typ fallbeskrivningar att utgå från, där den vetenskapliga faktainsamlingen som behövs för att berätta om saken redan var gjord.
För till syvende och sist handlar det, menar Agneta Boström, om att det inte finns några alternativ till berättandet.
- Det räcker ju att titta på små barns kroppsspråk när någon säger till dem att ”sätt dig nu här så ska jag berätta…”. Hela ungen gör sig redo.
- Jag kan verkligen inte se hur vi annars skulle göra när vi undervisar. För vi människor sätter oss alltid, förr eller senare, under korkeken och berättar saker för varandra. Det har vi alltid gjort.
Men vad var det då som gjorde att BERÄTTANDET upphörde, eller i alla fall minskade drastiskt i undervisningssammanhang? Och varför just på 1960-talet, eftersom Agneta Boström säger att det hände och att det hände då.
Och på vilket sätt hade de med Jurij Gagarin av alla människor att göra?
- Jo, säger Agneta Boström och berättar:
När Gagarin, en Sovjetmedborgare, blev den första människan i rymden och Sovjetunionen därmed vann rymdkapplöpningen mitt under det kalla kriget utlöste det något av en chock i USA.
Ett resultat av uppståndelsen var att det i Förenta Staterna tillsattes en kommitté med uppdrag att förändra utbildningen och till och med läroplanen för att skolsystemet skulle få fram fler och bättre tekniker och naturvetare. För att på sikt ta rymdrevansch.
- USA banade vägen och resten av världen följde efter, säger Agneta Boström. Undervisningen i naturvetenskap blev mer teoretisk och abstrakt efter Gagarin.
- Men vi på gymnasiet ska inte utbilda några fullfjädrade kemister, säger Agneta Boström. Vi ska göra folk allmänbildade. Om sedan en eller två elever i varje klass bli tillräckligt intresserade så kanske de går vidare till högskolan!
Agneta Boström blev alltså klar med sin licentiatavhandling på de år hon hade på sig att skriva den. Men hon hade inte slut på frågor. Och när Stockholms Universitet utlyste stipendier och doktorandtjänster fick Agneta Boström sex terminer på deltid på sig att vidareutveckla sina undringar, resultat och resonemang från licentiatavhandlingen till en doktorsdito.
Och hon begav sig ut i klassrummen igen, på jakt efter nya berättelser. Den här gången observerade och intervjuade Agneta Boström fem vuxen- och sex tonårselever samt tittade, än en gång, närmare på vad lärarna berättat i licentiatavhandlingen.
Och visst hittade hon historier:
Som den som en lärare, ”Fanny”, berättade om jordens hela livslopp, från födelsen vid Big Bang till hur atomerna skapades av väte och helium, som bildade supernovor som sedan av olika skäl samlades kring vår, lilla lokala stjärna solen. Och vidare om hur alla grundämnen fanns här redan då, och hur allt glödde, men hur det så småningom bildades en jordskorpa och järnet, av någon anledning, drogs inåt, mot jordklotets mitt.
- Och idag fortsätter historien, säger Agneta Boström, med att vi människor har börjat flytta runt grundämnena, och blanda dem med varandra och skicka upp sådant i luften som alltid tidigare legat låst i till exempel berget.
Och hon berättar ”Gustavs”, en av vuxenelevernas, historia om hur han började läsa kemi för att på sikt bli civilingenjör i maskinteknik, design eller produktutveckling, men under resans gång bestämde sig för materialteknik. Eftersom han hade en motorcykel. Och inte vilken motorcykel som helst, utan en Harley Davidson. Och inte vilken Harley Davidson som helst, utan en chopper. Och inte vilken som helst, utan en sådan som används till så kallad dragracing, där det man tävlar om är största möjliga acceleration på minsta möjliga sträcka.
- Så vi räknade på bränslemixar, Gustav och jag, säger Agneta Boström. Han ringde SMHI och tog reda på vilken luftfuktighet det varit eller beräknades vara en viss dag, och så räknade vi ut vilken som var den optimala bränsleblandningen för maximal acceleration utifrån det.
Liksom hundra andra saker som man kan beräkna och räkna på om man äger en Harley Davidson som är en chopper och vill vinna både dragracing- och skönhetstävlingar med den.
Medan Helenas historia, och hennes och Agneta Boströms gemensamma arbete, till stor del handlade om näringslära – utifrån en ursprungsmyt om hur farfar i Irak som barn låst in sig i matkällaren under ramadan, fastan, och ÄTIT, för att sedan leva ett ytterst långt och friskt liv.
- Elevberättelserna lärde mig så mycket, säger Agneta Boström. Framför allt ATT eleverna kommer med egna historier till klassrummen och att det är mitt jobb att få dem att berätta på ett sådant sätt att vi kan väva en gemensam kemiväv.
- Det är det som är grejen med berättelserna, säger hon. Att de handlar om för oss människor gemensamma erfarenheter.
Och Agneta Boström återberättar historierna om ungdomseleverna ”Petra” respektive ”Oscar” vars kemiberättelser kom att handla om vilken sorts färg man behöver för att måla sitt rum respektive varför det skummar och pyser över när man öppnar en ölburk som man tidigare har tappat i golvet.
- Konsten att undervisa, säger Agneta Boström, går ut på att förmedla våra stora berättelser, och av att använda de små.
Vilket är ungefär samma sak som hennes opponent vid disputationen, en professor i naturvetenskapernas didaktik vid Deakin som är ett av Australiens största universitet, uttrycker om hennes avhandling: ”/den/ utforskar en stark muntlig tradition inom kemiundervisning som har överlevt trenden att avlägsna sådant mänskligt inflytande från den vetenskapliga undervisningstraditionen” skriver han.
Och Agneta Boströms egen berättelse rullar på, om än inte riktigt som hon tänkt sig – eller vill.
Hon ska visserligen delta i några konferenser och liknande sammanhang både i Sverige och utomlands utifrån sin avhandling, liksom i en tävling. Och hon har fått en postdoc-tjänst på Lärarhögskolan, för att kunna forska vidare i och undervisa blivande lärare.
- Och det är det jag vill! Både på Lärarhögskolan och KTH!
- För jag har någonting att berätta!
På grund av vad som skulle kunna kallas inomakademiska meningsskiljaktigheter har Agneta Boström dock ännu inte fått tillträda sin tjänst, utan jobbar tillsvidare kvar på heltid som lektor vid Åsö Gymnasium.
- Men det är ju inte för att jag ska göra det som skattebetalarna har finansierat min forskning och min postdoc-tjänst.
Och vi dricker upp vårt kaffe och det är dags för Agneta Boström att packa ihop för att köra in till Åsö och eftermiddagens undervisning. Vi sitter i bilen och pratar om solceller och energiförbrukning och jag tänker att alla ursprungsberättelser, alla sagor, myter och hjälteepos genom historien där någon hittar en skatt också slutar med att den – till sist – faktiskt hamnar där den hör hemma.
Fotnot: Agneta Boström använder inte ordet licentiatavhandling, utan säger licentiatuppsats. Författaren har dock valt att genomgående skriva licentiatavhandling.
Ur Skolportens årsbok 2007, sidan 53-60.