Det har gått ett drygt år nu sedan den kom ut – min (hittills) märkligaste bok: ”Kosmosdialogerna – en intervju med universum" (Livsenergi/Massolit förlag). Kosmosdialogerna är resultatet av flera års samarbete mellan mig och Ami Sundeman, som är medial vägledare (se www.amisundeman.se). Jag har intervjuat Kosmos, som är vad Ami kallar den universella intelligens som kommunicerar genom henne. Mina frågor utgår från hur vi människor kan förstå och förhålla oss till lidande, men sträcker sig vidare ända till universums tillblivelse, och tillbaka igen. Kosmosdialogerna liknar inget annat jag skrivit. De flera hundra samtal jag haft med Kosmos har fått mig att vidga min syn på… det mesta. Svaren jag fick när jag väl började fråga var helt enkelt för bra för att inte delge andra. Det här första året med Kosmosdialogerna har verkligen varit spännande. Ami och jag har haft förmånen att träffa så många intresserade läsare (och andra) genom till exempel våra homeparties där inget varit det andra likt, men alla så otroligt givande och intressanta.

Nedan kan du se en youtubefilm där Ami och jag berättar om Kosmosdialogerna. Det går också att läsa mer om oss och boken i tidningen Livsenergi (nr 6, 2015). För de som vill fördjupa sig i sådant som Kosmosdialogerna handlar om erbjuder Ami och jag homeparties utifrån boken. Det innebär att vi kommer till dig/er och talar utifrån Kosmosdialogernas frågeställningar. Jag modererar också en frågestund med Kosmos, och publiken får möjlighet att ställa frågor till hen. Vi säljer boken på våra homeparties. Om du vill veta mer, klicka här. Boken har också en egen facebooksida, som så klart heter Kosmosdialogerna, där Ami och jag, till exempel, svarar på frågor från läsare.

Jag har också, i juni, avslutat den två år långa kursen Berättandets vägar på Stockholms dramatiska högskola. En av delkurserna på den utbildningen var kunskapsfilosofi (10 hp), vilken inspirerade mig mig till att skriva en fristående (från utbildningen) akademisk essä, utifrån synen på vad kunskap och vetande egentligen är här och nu, i framför allt Sverige 2016. Och då särskilt i förhållande till en bok som Kosmosdialogerna! Den som vill läsa essän "Ogudomlig dårvetenskap och andra sorters sanningar. Om tro och vetande 2016" kan göra det här

Och ”Fru Freud och jag. En historia om begär”, min roman från 2009, lever och har hälsan. Läsare hör fortfarande av sig, vilket verkligen gör mig glad.Jag låter lite sådant jag plockat ihop i min Fru Freud-gottepåse stå kvar nedan, ifall någon känner sig sugen:
”Fru Freud och jag är förstås särskilt spännande att läsa för en psykoanalytiker… jag tycker att den är vackert, poetiskt skriven… Av de ”patient”-skildringar jag läst från psykoanalys, är den kanske en av de mest inträngande, detaljerade och också plågsamma”
Tomas Böhm, M-magasin

”Det är något visst över boken. Något nytt… Det är mycket snyggt… Anna Lytsys bok är inte ett avfärdande av psykoanalysen. Den är en omskrivning, ett inlägg som vill… skapa utrymme bortom de två rigida könskategorierna… Lytsys hjältinna talar från en position bortom systemet”
Cecilia Köljing, Smålandsposten

”Den här romanen liknar inget annat. Jag sugs in i den och kan inte sluta läsa. Dels för att den är väldigt bra skriven. Dels för att den visar mig en värld som jag inte vetat något om”
Magda Gad, QX

”Lytsys beskrivning av sex mellan kvinnor tillhör de bästa jag läst”
Ann Heberlein, Sydsvenska Dagbladet

”Anna Lytsy ställer viktiga frågor om hur kön och begär betraktas inom dagens psykoanalytiska praktik. Och hon gör det genom en kvinnas intensiva och berörande berättelse”
Cecilia Nelson, Göteborgs-Posten

”Få svenska romanförfattare lyckas med konsten att skildra en angelägen historia utifrån ett starkt berättarjag med en helt igenom okonstlad och övertygande språkdräkt. Anna Lytsy är ett lysande undantag”
Filippa Mannerheim, Bibliotekstjänst

”Ett fantastiskt lustmord på en självupptagen man… Den har någonting som är väldigt bra… om hur man kan växa från ett destruktivt förhållande och gå ut till någonting som är nytt och bättre… den talar också om psykoanalysen och hur viktig den kan vara, men också svår”
Magnus Utvik, Gomorron Sverige

“Analysens tvingande form och teoriernas resonemang om manligt-kvinnligt blir en lång och kampfylld väg till frigörelse från könsidentiteter och en sorts återfödelse som autonom människa... De drygt 400 sidorna som berättar om denna inre resa pulserar av olika sorters begär. Men framförallt blir man som läsare fascinerad av dialogen med Fru Freud under de många timmarna i soffan, de som återges så väl”
Liv Beckström, Kommunalarbetaren

”Ett kvinnligt berättarjag...ger läsaren en initierad inblick i den analytiska processens innersta hjärta och nerv...Berättarjaget talar ur det analytiska utrymmets hjärta, med all den sorg och glädje detta innebär - och utan ett spår av ironi, distans, eller sökt intellektualisering. Detta ger skildringen en innerlighet som dock inte inrymmer ett spår av sentimentalitet...Psykoanalytisk ortodoxi, det vill säga reducerandet av psykoanalytiskt tänkande till stelnade formler och förenklingar utgör en frestelse för varje analytiker...är därför något varje analytiker måste brottas med. Fru Freud och jag ger en bild av denna brottning - vilket är desto mer uppfriskande i en tid då den levande psykoanalytiska teoriutvecklingen tenderar att förväxlas med dess ortodoxi"
Psykoanalytikern Maria Yassa, Divan

”I Fru Freud och jag får vi ingående följa hela den psykoanalytiska processen… Det är… provocerande prövande… men också tragikomiskt och ironiskt. När hon kommer ut på andra sidan…har hon kommit svaret nära. Svaret på den fråga som Sigmund Freud själv inte tyckte sig riktigt kunna besvara…: Vad är egentligen innerst inne en kvinnas önskningar och behov?”
Sara Hammarkrantz, Leva

”Anna Lytsys bok pekar mot behovet av… en ny utvecklingspsykologi”
Leg psykoterapeut Anna Christina Sundgren, Insikten

Allra sist citerar jag med stolthet och glädje (och med hennes tillåtelse) vad författaren Lotta Thorsén skrivit på Bokcirklar.se:
”I Augustprisnomineringarnas tid -om det fanns ett Thorsénpris skulle jag ge det till Anna Lytsys roman Fru Freud och jag. Den berör mig längst in i själen OCH kroppen. Den begär min uppmärksamhet, gör mig uppmärksam på vad jag begär. Den är resonerande, känslig, kroppslig, smärtsam, lycklig, sorgsen, hemsk, härlig, rolig faktiskt och den berättar en av de vackraste kärlekshistorier jag läst. För mig är det också igenkänning, både vad gäller analysrummet och resonemanget kring kön och identifikation, även om jag aldrig har formulerat det så tydligt som Anna Lytsys huvudperson i romanen gör, bland annat för att jag, som en verklig person, inte har samma bakgrund som hon. Men när jag läser och reflekterar så inser jag att det inte spelar någon roll. Jag tror verkligen på det hon säger. Läs, läs, läs, läs!!!”