Det var en kväll. Det var efter 34 fullgångna graviditetsveckor, plus fem dagar. Lukas var bjuden på en herrmiddag. Det hade varit inplanerat sedan länge. Vi hade pratat om det också, om ifall han skulle gå. Och vi hade bestämt att han skulle det. Att han skulle åka hem och duscha och klä på sig något snyggt och gå på den där middagen och träffa sina vänner och få känna sig som en människa en liten stund och försöka hämta lite kraft. Lukas skulle gå på middagen och sova hemma och komma tillbaka till mig på sjukhuset följande förmiddag.
Bea skulle vara hos mig under tiden. Bea fixade barnvakt och kom till mig på sjukhuset strax efter att Lukas hade åkt för att gå på sin middag och hon lovade att stanna tills jag hade somnat. ”Om det så tar hela natten”, sa Bea och lovade. Typiskt henne. Hon är godhjärtad, Bea.
Och hon kom. Och jag minns inte så mycket av de där sex sju timmarna som vi tillbringade tillsammans. Eller, jag minns en del men allt från den tiden flyter ihop. Eller: jag var så avstängd de där dagarna. Det var så mycket som gick mig förbi. Det var som om jag bara gick för halv maskin. Som om alla mina sinnen var till hälften avstängda. Jag kunde inte ta in saker utifrån. Jag minns inte mycket.
Men Bea minns. Och hon berättade om det efteråt. Om hur hon kommit till sjukhuset på avtalad tid. Om hur hon fick en smärre chock när hon fick syn på mig. Över att det hade hänt så mycket på så kort tid, över att jag var så försvunnen som jag var.
Bea hade fått intrycket, när hon klev in i mitt rum, att jag var död. Att det bara var ett skal som låg på sängen, och hon hade blivit skiträdd. Tankarna hade rusat genom huvudet på henne. Hon hade ju hört en gemensam bekant berätta om hur fin och pigg jag hade varit på skolavslutningen, och om vilket fint litet tal jag hade hållit för Amandas fröken, och hon fick inte ihop det vittnesmålet med den människa hon såg framför sig på sängen i rummet på sjukhuset. Eller den människospillra. Tankarna for genom huvudet på Bea, berättade hon sedan, och de handlade om vem som ljög. Om det var den gemensamma bekanten som hade dragit en vals om mig, eller om jag låg där på sängen och spelade ett spel. Eller om jag var personlighetskluven och faktiskt två olika. Eller snarare ingen alls. För det var ju det hon såg framför sig nu, Bea: någon som var till hälften död.
Men hon klev in i rummet i alla fall och sa hej och hon berättade sedan att hon inte hade vågat fråga mig hur jag mådde. Hon ville inte höra mig svara. Hon ville inte utsätta mig för att behöva svara. Men hon sa hej och jag svarade på det, och mitt svar var helt mekaniskt, som om det var en robot som pratade, berättade Bea efteråt.
Men hon la sig på sängen bredvid mig i alla fall, och småpratade lite. Och frågade mig efter en stund om vi skulle hitta på något och när jag inte svarade föreslog hon att vi skulle gå en runda ute. Det var ju försommar och ljust till hur sent som helt på kvällarna. För de vanliga människorna, de som levde i den normala världen, var det vackrare ute än någon annan tid på året. Bea tänkte att jag kanske skulle må bra av att komma ut en liten stund. Och ångrade sitt förslag i samma stund som jag sa ja.
Hon berättade om det sedan, om hur hon hade blivit livrädd för att jag skulle hitta på någonting när hon var ansvarig. För att jag skulle försöka skada mig själv på något sätt. Hon hade ju lovat Lukas att ta hand om mig. Men hon hade frågat och jag hade svarat så hon sa till en sköterska att vi skulle åka en bit med bilen och ta en promenad och komma tillbaka om någon timme eller så.
Och vi åkte till skogen, till det där friluftsorådet där jag hade gått milspåret ungefär tusen gånger de senaste månaderna, kändes det som, och vi bestämde att gå den lilla slingan på två och en halv kilometer, i långsam takt, och Bea berättade efteråt att hon var rädd hela tiden medan vi gjorde det.
Hon hade varit rädd under hela bilfärden dit, för att jag skulle slänga mig ut genom dörren, och hon var rädd medan vi gick. Hon berättade om alla konstiga tankar hon hade fått: om hur jag skulle klättra upp i ett träd och hoppa ner och hur hon inte skulle kunna hindra mig från det. En massa sjuka tankar. Men hon sa inget och jag märkte inget och jag minns hur vi gick där och jag minns att vi fick kontakt i korta stunder, att vi kunde prata som förr i korta ögonblick och jag kunde se var vi var någonstans ibland, undantagsvis, och till och med se hur vackert det var ute och vilken ljus och fin och ljum kväll det var. Jag minns att det var så i korta stunder då och då, som korta små luckor eller glipor i min avstängdhet, eller död, och Bea minns det med.
Jag ville ha en korv. En vanlig kokt korv med bröd och Bea skrattade när jag sa det och naturligtvis skulle jag få en korv om jag ville ha det, och vi satte oss i bilen när vi hade gått den där slingan, för att köra till en korvmoj någonstans så att jag skulle kunna få den där korven.
Vad jag inte minns eftersom Bea aldrig sa något om det till mig är att hon inte åkte till den närmaste korvkiosken, utan tänkte ut att vi skulle åka till en annan, en mera avlägsen, för att jag skulle slippa möta någon som jag kände. Hon såg ju hur trött jag var, hur ansträngd intill det allra yttersta, och hon ville inte att jag skulle behöva utsättas för några påfrestningar. Hon var inte säker på att jag skulle klara av det. Så vi satte oss i bilen igen efter att ha gått den korta slingan och Bea körde till en korvkiosk en bit bort och vi gick ur bilen och hon beställde en korv och en cola åt mig. Och givetvis kommer det en mamma till en unge på Emils skola. Och den där mamman får syn på oss på ganska långt håll och ropar hej och sätter kurs rakt mot oss.
Och Bea berättade, sedan, om vad som hände. Och om att det, i sin enkelhet, var bland det mest obehagliga och skrämmande hon varit med om. Om hur jag stod där vid korvkiosken och väntade när den där mamman kom. Och Bea visste ju hur jag mådde. Att jag var nätt och jämt vid liv. Att jag hade så lite kraft kvar, och att jag behövde vartenda uns av det lilla jag hade för att ha någon som helst chans att klara av det som låg framför mig. Att jag var tömd. Och så ändå, när den där mamman kommer och säger hej. Bea stod en liten bit bort. Hon såg vad som hände, i detalj:
Hur jag vänder mig om när jag hör hejet och får se vem det är som kommer och hur det rullas upp en mask framför mitt ansikte. Hur det börjar nerifrån, och millimeter för millimeter rullas det upp en mask och min hudfärg ändras och trötthetsrynkorna slätas ut och ögonen smalnar av och blicken skärps, och jag pratar på. Om skolan och avslutningen och gud vet vad. Jag förvandlas till en annan där utanför korvkiosken. Och Bea ser direkt vem jag blir. Hon känner igen den där tjejen som hon varit på krogen med ett antal gånger, men alltid blivit illa berörd av. Hon som alltid försvann efter ett tag, med någon man. Hon som putade med tuttarna och rumpan och bjöd laget runt, och drog iväg med någon, och gjorde att Bea alltid kände sig väldigt illa till mods när hon satt där på bussen ensam sedan, på väg hem. Den lilla Ulrika. Hon som har makt. Hon som alltid har kontroll över situationen. Den osårbara lilla Ulrika.
Och Bea förstod vilken ansträngning det var och att jag egentligen inte hade vad som krävdes för det nu. Att jag behövde min energi till annat. Att jag egentligen inte orkade, och skulle få betala ett pris för den där förvandlingen som verkade ske alldeles av sig själv när jag blev tagen på bar gärning utan skydd. Utanför en jävla korvkiosk i vecka 34 plus fem.
Så Bea gick fram till mig och den där mamman och sa något om att jag var trött eller om att vi hade en tid att passa eller vad det nu var och fick in mig i bilen och körde långsamt tillbaka mot sjukhuset medan jag satt bredvid och åt korv och drack cola.
Och vi kom tillbaka och mycket riktigt var jag helt slut. Fullständigt utslagen efteråt. Bea låg bredvid mig på sängen och jag var frånvarande mest hela tiden, ur stånd att ens vara på tilltal. Men det var bra att hon låg där. Det är nästan det enda jag minns: att det var bra.
Bea låg bredvid mig och visste inte riktigt vad hon skulle göra eller inte göra och säga eller inte säga. Hon berättade om det för mig efteråt, om hur hon hade legat och pratat med magen en stund. Hon hade inte kunnat låta bli. För henne var det ju ett barn där inne, och hon tänkte på honom eller henne och undrade hur han eller hon mådde och började prata med den där lilla ungen. Tills hon tittade upp på mig medan hon höll på, och såg mitt ansikte. Och förstod att för mig var det inte frågan om något barn. För mig var det något annat inuti den där svullnaden. Den där svulsten som jag hatade. Jo, hatade. Bea förstod det då. Och hon förstod vad det var också. Vad det var jag hatade. Vad det var jag upplevde, hela tiden.
Så hon hade slutat prata med barnet och vi hade legat där bredvid varandra och tittat på tv istället och Bea hade tänkt fram och tillbaka på om hon borde gå ut och prata med personalen. Om det faktiskt var så att de inte hade förstått, och om hon borde gå ut och prata med dem, så att de gjorde det. Förstod hur jag hade det.
Bea låg bredvid mig på sängen och blev arg. Hon har jobbat en del inom sjukvården, Bea. Hon vet att det föds barn i vecka 25, som överlever. I vecka 23. Framför allt vet hon att efter vecka 30 går det nästan alltid bra, om man plockar ut ett barn. Bea låg och blev arg över att alla de där läkarna sagt till Lukas och mig att barnet skulle kunna ta skada av att födas före vecka 38. Bea vet hur vanligt det är att barn föds både en och flera veckor före nummer 38, och hur bra det i stort sett alltid går.
Bea blev arg över att den kunskap som finns om incest och vad det kan få för konsekvenser uppenbarligen inte fanns tillgänglig på den här BB-avdelningen. Jag var ju inte den enda i världen som hade varit utsatt för sexuella övergrepp och som födde barn. Och det skulle hända igen, att de fick sådana patienter på sjukhuset. Varför förstod de inte sådant de MÅSTE förstå, som personal på en BB-avdelning? undrade Bea.
Hon låg bredvid mig på sängen och kände sig både arg, ledsen och förvirrad över vad det var som pågick. Över att läkarna och den övriga personalen inte förstod hur illa det var med mig. Inte förstod att jag höll på att försvinna på riktigt. Vad skulle barnet vinna på att vara kvar inne i magen i 38 veckor, tänkte Bea, om det inte fanns någon mamma kvar sedan när det väl föddes, som kunde ta hand om det?
Det var där och då, den kvällen, som hon förstod hur illa det var med mig. Hon berättade om det sedan. Om hur hon övervägde, verkligen övervägde, ifall hon skulle gå ut och prata med personalen, försöka få tag på någon ansvarig läkare. Men att hon avstod, främst för att hon inte vågade lämna mig ensam. Hon fick tankar om att jag kanske skulle försöka kasta mig ut genom fönstret. Och när jag gick på toaletten och det dröjde en stund knackade hon på dörren och frågade hur det var med mig. Det minns jag. Jag minns att jag blev irriterad. Men Bea berättade, senare, att hon hade blivit orolig för att jag skulle skada mig själv på något sätt där inne. Hon vågade helt enkelt inte lämna mig utan tillsyn. Och hon visste inte vad hon skulle säga till personalen om hon skulle försöka prata med dem. Hon kände sig mycket osäker på om de skulle lyssna.
Vi låg bredvid varandra på sängen i några timmar till. Bea berättade om det sedan, om hur svårt det hade varit att få kontakt med mig då. De enda tillfallena när det hade lyckats var när vi pratade om mina mediciner. Om hur mycket jag skulle kunna få den här kvällen och när jag skulle ta dem. När jag frågade henne om hon tyckte att jag skulle ta sömntabletterna vid nio, eller kanske vid tjugo över. Sådana där saker, som nästan fick henne att börja gråta, bara de. Och jag fick mina tabletter och tog dem när det nu blev och ingenting hände och timmarna gick och vi låg där vi låg.
Bea ringde Lukas några gånger och sa att allt var bra. Det var det ju inte, men det var inte värre än vanligt och hon ringde honom och sa att han skulle koppla av och ha det bra på sin herrmiddag och att han inte behövde oroa sig för mig.
Vid elva ringde hon sin barnvakt som sa att allt var lugnt, att barnen hade somnat som de skulle och att hon inte behövde bekymra sig för dem.
Vid halv tolv sa jag att hon kunde åka hem. Då var jag som vanligt en liten stund. Vi pratade om det sedan, om hur vi till och med hade lyckats skämta lite då, som vi alltid brukar. Vi till och med skrattade tillsammans när jag föreslog att jag skulle följa henne över pareringen till bilen ifall det skulle hända något, ifall det skulle lura någon skum karl där ute.
Och hon åkte sedan, strax före midnatt. Jag sov inte, men jag tyckte verkligen att hon kunde åka. Hon hade ju barnen där hemma och Lukas skulle komma på förmiddagen nästa dag. Jag sov inte, men jag var tillfälligt lullig av allt jag hade lyckats tjata mig till. Det var ok för mig om hon åkte.
Och hon gjorde det, men det var inte ok för Bea. Hon satt i bilen och körde hemåt mitt i natten och var ordentligt omskakad. Hon berättade om det för mig efteråt, om hur hon hade suttit där och kört och tänkt att hon borde ha pratat med personalen, trots allt. Om att jag var i akut fara fast ingen tycktes märka det, men att hon hade förstått det: hur nära gränsen jag var.
Bea satt i bilen och lät sig till slut tänka att de, personalen på sjukhuset, skulle strunta i barnet och se till att det kom ut, bara. Hon satt och körde och grät rätt ut i natten och tänkte att jag ju hade två barn redan, som hade rätt till en mamma. Att Lukas fick nöja sig med de två barn som redan fanns. Att om jag dog, om jag faktiskt lämnade livet, på vilket sätt jag nu gjorde det, så skulle för många mista för mycket: Emil och Amanda skulle förlora sin mamma och Lukas sin sambo och hon sin bästa vän. Och det var det inte värt, tänkte Bea. Barnet måste ut, tänkte hon. Barnet som inte var ett barn för mig. Den där outhärdliga kuken måste ut, bara, tänkte Bea, pappas kuk inuti mig, förstod Bea att jag upplevde det som, hade hon förstått fullt ut den där natten.
Bea satt och körde och tankarna flög fritt i huvudet på henne och hon grät av både sorg och vrede och tänkte att om barnet dog, om situationen var sådan att barnet där inne inte kunde klara sig levande ur den, så fick hon hjälpa mig att ordna en begravning för det sedan, och jag skulle sörja så klart, men komma över det med tiden och Lukas skulle få ta att det inte blev något eget barn för hans del och han skulle klara det med, med tiden. Vi skulle kunna gå vidare i så fall, och Emil och Amanda skulle få behålla oss.
Men om inte, tänkte Bea, om jag försvann, dog i fysisk eller psykisk mening, så skulle hon stämma hela sjukhuset. Varenda läkare som haft någonting med mig att göra skulle hon stämma, tänkte hon, för att de lät mig gå under på det sätt de gjorde.
Vilket jävla skitsnack, tänkte Bea, att man inte kan plocka ut en unge förrän efter 38 veckor. Som om min livmoder, efter alla de där medicinerna jag åt, skulle vara en bättre plats för barnet än en kuvös där Lukas eller någon annan skulle kunna sitta hela tiden. Eller än en sådan där kängurusele som man bär på magen och där ungen kunde sitta mest hela tiden. Vilket jävla skitsnack. Och sedan tänkte hon på barnet, Bea, på det lilla barnet som inte hade bett om att få vara med om något av allt detta som hände och starta sitt liv på det sättet och på hur det lilla barnet måste ha det där inne i min kropp som hatade att vara gravid.
Jag sov ingenting den natten, och inte Bea heller. Hon berättade om det sedan, om hur hon legat vaken och ångrat att hon åkt hem. Barnvakten hade ju sagt att Bea kunde stanna hos mig hela natten. Och det skulle hon ha gjort, tänkte Bea. Ifall det hände något. Hon hade ju lovat Lukas att vara hos mig, tänkte hon. Inte hela natten, utan bara tills jag somnade. Men ändå. Om det hände något för att hon åkt hem, tänkte Bea där hon låg i sin säng, vaken, så skulle hon aldrig förlåta sig själv.
Men det hände inget. Inte något annat eller mer än det som hände hela tiden.
Lukas kom vid elvatiden på söndagsförmiddagen. Han hade haft en bra kväll på sin middag och faktiskt lyckats tänka på något annat än mig och vara närvarande i sitt av och till, men nu var han tillbaka. Och jag ännu lite mera frånvarande.
Bea ringde honom efter lunch och de pratade en stund. Och Lukas pratade med sjukhuspersonalen, igen. Med all personal som hade med mig att göra. Varje gång det gick på ett nytt pass var Lukas där och pratade med dem. Sa att det inte gick längre. Till allt från vårdbiträden till läkare sa han det. Att jag höll på att försvinna mentalt sett. Att han inte kände till deras yrkesmässiga vokabulär, men att jag, så vitt han kunde bedöma, höll på att gå in i en psykos eller något sådant för att jag inte stod ut. Att de måste hjälpa oss. Att barnet måste ut.
Och alla svarade att det var söndag och att de inte kunde göra något eller besluta något eller ens prata med någon ansvarig så länge det var helg. Att vi var tvungna att vänta. Och Lukas sa att vi inte kunde vänta längre. Att jag inte klarade det. Att jag höll på att försvinna från verkligheten. Att vi inte orkade mera, någon av oss. Och de sa att vi fick göra det ändå. Vänta.
Ur “Ulrikas sista strid”, sid. 165-175.