Den hade funnits där ett tag, oron och rastlösheten. Suget. Innerst inne visste hon att det var dags igen. På ett yttre plan låtsades hon som ingenting, även inför sig själv. Det var fredag. Hon hade varit i lekparken med barnen på eftermiddagen, tills solen gått ner och det började bli kyligt. Då hade de gått hem. Hon hade lagat köttfärssås och spaghetti och serverat Emil och Amanda vid köksbordet. De satt i soffan i vardagsrummet nu och tittade på Bolibompa. Johan, hennes man, hade kommit hem och de hade sagt hej. Nu stod hon vid diskbänken och bet på naglarna i den mån det fanns några naglar kvar att bita på. Och om inte i nagelbanden. Trummade med fingrarna. Slog med ena fotsulan mot ett köksskåp. Oron låg som ett tryck över bröstet, hade legat där dag och natt alldeles för länge nu. För länge för att den skulle vara möjlig att stå ut med. Hon slog händerna hårdare mot diskbänken så att det tjongade i stålet. Tog disktrasan och torkade bort några fläckar som ändå inte fanns, en gång till. Hon orkade inte med den här sortens rastlöshet. Stod inte ut med den. Hon visste inte vad den berodde på eller varför den kom. Hon visste bara att den hade funnits där av och till så länge hon kunde minnas och att hon aldrig hade stått ut med den. Med suget.
Hon gick fram till telefonen och ringde Sara och frågade om de skulle gå ut och ta en öl. Det var ingen som hörde när hon ringde från telefonen i köket. Inte barnen framför teven och inte Johan var han nu var någonstans. Ändå pratade hon med låg röst. Låg och snabb. Och visst skulle de ta en öl ikväll, hon och Sara. Det skulle de alltid när hon ringde i det här tillståndet. Hon skulle aldrig ringa Bea då, för hon skulle kanske, eller antagligen, säga nej. Hon ringde inte Bea över huvud taget när oron fanns där och blev större och större för varje timme och dag. Men hon ringde Sara. De hade en outtalad överenskommelse, närmast pakt faktiskt, vad gällde detta och det passade Sara så himla bra den här kvällen att, som de sa, ta en öl på Stadshotellets pub och sitta där en stund och sedan åka hem tillsammans rätt tidigt.
Johan skulle bli sur, så klart, över att hon tänkte gå ut. ”Men vi då?” skulle han säga. ”Skulle inte vi vara hemma och ha det lite mysigt?” Det spelade ingen roll. Barnen skulle bli besvikna. Det fick de bli. Hon skulle bara ta en, eller några, öl med sin väninna Sara efter en lång vecka. Ännu en lång tung tom vecka. Hon skulle komma hem tidigt. Det var inget att tjafsa om. Det var som det skulle.
Sara och hon bestämde att ses utanför ingången till Statt vid åtta. Hon hade en timme på sig innan hon skulle vara där. Hon hade bråttom. Suget var starkt. Trycket hårt. Hon hade väntat länge på den här stunden, fast det inte var speciellt länge sedan sist. Hur mycket hon hade hållit tillbaka förstod hon först nu när det var en timme kvar. Bara en. Hon duschade och tvättade håret och bemötte Johans invändningar med ”vafan” och ”hade inte hon rätt till” och ”bara en öl eller två och hemma tidigt och vaddå ha det mysigt, vaddå bli som vanligt?” Ville han ha bråk, eller?
Och Johan tystnar. Går in och sätter sig i soffan hos barnen istället för att tjafsa mer med henne. Johan känner igen situationen alltför väl. Han vet vad som ska komma. Han vet precis, och han bryr sig inte längre. Johan går in till barnen och frågar om de vill ha lite glass. Han har gett upp.
Hon sminkade sig och valde underkläder. Valde noga. Ibland gick hon utan trosor vid tillfällen som detta, men inte idag. Hon satte på sig ett par i spets, string, och behå och svarta långbyxor och ett linne med trådtunna axelband. Vinröda, högklackade pumps. En jacka fast hon skulle ta taxi både ner till stan och hem. Det var tidig höst. Kvällarna var kalla. Suget var lika starkt som förut, som under hela den senaste veckan, eller ännu starkare, men trycket lite lättare, stämningen lite högre. Hon var på väg. Rastlösheten hade övergått till målmedvetenhet.
Hon pussade barnen som frågade vart hon skulle gå och lät, liksom av en slump, bli att svara dem och tog väskan med plånboken. Kollade att hon hade kreditkortet. Ringde en taxi. Det var den tusende gången hon gjorde det här. Utförde manövern. Följde schemat till punkt och pricka. Hon visste precis vad som skulle hända. Hon visste precis hur hon skulle göra. Hon visste hur det skulle sluta. Visste, men vägrade veta. Hon skulle bara ner på puben på Statt och ta en öl med Sara. Det var den tusende gången. Hon hade ingen aning om varför hon gjorde det och hon visste inte, när hon smällde igen taxidörren och ringde upp Sara på mobilen och sa att hon var på väg nu, att det också skulle bli den allra sista.
Inne på Statt var det precis som vanligt. Som alla andra gånger. Hon hade gjort det som nu skulle göras så många gånger, på så många platser, och de var alla ungefär likadana. Fyllde alla samma funktion. Hon hejade på dörrvakten och lämnade jackan i garderoben. Pratade med Sara med hög röst. Skrattade gällt, och Sara skrattade tillbaka. De visste var de hade varandra. De var verkligen varandras bästa vänner ute på krogen. Men egentligen barta där. Och det räckte. Det var det de hade varandra till, att vara bästa krogvänner. I nöd och lust. Hon drog djupa andetag av publuften som luktade rök och matos och alkohol och parfym. Lät sig fyllas av suget. Nu störde det henne inte längre. Nu var det det som var hennes drivkraft. Att hon hade två barn som satt i soffan hemma och åt glass och tittade på teve hade inte med saken att göra. Att deras pappa, hennes man, satt mittemellan dem. Ensam, ingick inte i hennes liv.
Hon tog sikte på bardisken och började bana sig väg ditåt, fortfarande arm i arm med Sara, och beställde den första ölen inom loppet av en halv minut och drack den i djupa klunkar. Hängde på Sara. Slängde med håret. Skrattade. Såg sig om i lokalen. Tog fram en cigarett och bad mannen bredvid henne i baren att tända den. Skrattade med honom, skrattade åt honom. Såg sig om i lokalen igen. Spanade. Övervägde. Köpte nästa öl. Drack. Hon kände hur hon började bli lite berusad. Tung. Det gällde att dricka fort. Samtidigt var en annan sida av henne kristallklar och medveten. Iskallt beräknande. Hon beställde in ytterligare en öl, trots att den föregående inte ens var urdrucken till hälften. Viftade med kortet. Sa till Sara att välja vad hon ville ha. Bjöd snubben med tändaren på en drink. Drog i sig av ölen, så fort det var möjligt. Såg en grupp affärsmän komma in genom dörren. Såg att en av dem hade en exklusiv kostym och lysande gul slips till den vita skjortan. Såg att han såg bra ut och visste om det. Att han var en högstatusman. Hon gick på toaletten och lät sin blick möta hans redan på vägen dit. Satt på toan och kissade och tittade ner i golvet. Lät de svartvita golvplattorna flimra framför ögonen. Hon satt där och kissade öl och bestämde sig för honom. För att det var han ikväll.
Mannen med den gula slipsen ingick i ett sällskap på fyra. De arbetade alla för ett stort byggbolag och var på genomreda och skulle stanna över natten. De bodde på Statt, alldeles ovanpå matsalen. Det struntade väl hon i. Det som var viktigt var att hon satt vid deras bord och var kung och det gjorde hon nu. Med blossande kinder på en stolskant och med ena armbågen på bordsskivan. Det som var viktigt, det enda, var att hon satt där och bjöd runt och hade alla fyras blickar på sig och fick dem att skratta. Fick dem att brösta sig inför varandra för hennes skull. Fick dem att dricka. Själv var hon ordentligt full vid det här laget. Sluddrig i tankarna och slirig i kroppsrörelserna. Hon drack inte öl längre, utan drinkar. Sög i sig dem i ett svep så fort de kommit på bordet, och beställde in nya. Brydde sig inte längre om vad de hette, bara det gick fort, allt. Hon stoppade inte ens ner kortet i plånboken längre, mellan gångerna. Höll det i handen, bara. Hade det i munnen mellan drinkarna.
Vart Sara hade tagit vägen visste hon inte, och inte brydde hon sig. Sara hade väl sina sker att göra, liksom hon sina. De visste var de hade varandra när de gick ut tillsammans och hade sällan sällskap hem. Sin väska hade hon i alla fall hängande över axeln, konstaterade hon. Det var bra. Det hände att hon tappade bort den, men ikväll hängde den där den skulle. Än så länge gick allt enligt planen. Hon hade sin väska över axeln och hon hade fortfarande koll på snacket. Det var hon som styrde samtalsämnena där vid bordet. Hon som bestämde när det skulle skrattas, och åt vad. Det var hon som hade makten. Och det var det som var grejen, meningen med alltihop så här långt. Hon bjöd laget runt igen och reste sig för att gå på toaletten. Och ramlade. Det är sådant som händer när man har druckit för mycket och har högklackat. Det hade hänt henne hur många gånger som helst. Mannen i kostymen reste sig för att hjälpa henne upp. Utmärkt. Han lät sin ena hand ligga kvar på hennes höft när hon väl stod på benen igen. Desto bättre. Kissandet fick vänta. Nu var det dags att komma iväg. Få det gjort som skulle göras medan hon fortfarande, i någon mån, kunde gå, men innan berusningen började lägga sig så att hon märkte vad det egentligen var hon gjorde.
Det är helt maskinellt. Det är ett jobb. Det är en makt: jag vet att jag kan få dig om jag vill ha dig. Fast egentligen vill jag ju inte ha honom, men jag kan om jag vill. Det är som ett beroende. Min kropp är som en maskin. Jag har inga som helst känslor när jag gör det. Det är som en sån där maskin… köttfärsen åker in och hamnar på ett tråg och plastas och kommer ut med en prislapp. Som ett recept. Jag kommer in på Statt och har en dragningskraft. Jag menar, jag drar till mig männens blickar. Jag vet precis hur jag ska göra och vad jag ska säga för att lyckas. Fört att ha makten. Det jag egentligen gör, det jag egentligen säger, är att här kommer det levande könsorganet. Här kommer jag, fittan som ska ha någon ikväll, och nu ska jag välja ut mitt offer. Och sedan gör jag det.
Hon hänger på kostymmannen när de lämnar Statt tillsammans. De går inte upp på hans rum. Han vill inte göra det ifall han skulle möta någon av sina arbetskamrater i korridoren utanför. Hon vill inte eftersom det som ska ske måste gå till på ett speciellt sätt för att räknas. För att hjälpa. De är överens. De går ut. Hon har sin arm runt hans midja och lutar sig mot honom. Ser till att ha kroppskontakt hela tiden. Om hon inte höll i honom skulle hon inte kunna stå i de vinröda skorna. Än mindre gå. Om hon inte ser till att de rör vid varandra hela tiden så kanske det inte blir något av. Mannen håller henne runt axlarna. Och låter sin hand kupas runt hennes ena bröst då och då. Den första gången var det hon som la dit den. Nu märker hon det inte längre, hur han klämmer. De sneddar över Stora Torget. Det är kyligt ute. Det är sent. Det är mitt i natten, men det är ovidkommande. Allt är ovidkommande nu, utom det som måste hända. Målet.
Johan har slutat vänta vid det här laget. Gett upp hoppet för flera timmar sedan och konstaterat att det blev som vanligt. Som så många gånger förr har han tänkt utan att orka ta in. Utan att orka se bilden framför sig av sin fru på krogen, alldeles för full, till alldeles för sent. Alldeles för sent för en begriplig förklaring. Han har lagt barnen istället, låtit dem bada tillsammans, gett dem rena pyjamasar och läst godnattsaga för dem. Han satt framför teven så länge han orkade sedan, och gick och la sig i dubbelsängen när det inte fanns något mer att se.
Men hon har mycket kvar att göra, att få gjort. Hon sneddar över Stora torget med armarna runt midjan på en man i vit skjorta och gul slips som hon inte vet vad han heter, och med hans okända hand i behån, innanför linnet. Hon fryser. Jackan hänger kvar i garderoben, men det är det sista hon tänker på nu. Väskan hänger fortfarande över axeln. Det är mest en slump. Kreditkortet ligger där det ska i plånboken. Rena turen. Det regnar inte, men det har nog regnat. Marken är blöt. Gatstenarna på Stora torget blänker. Hon vinglar fram över dem och ser till att inte tappa greppet om honom, vem han nu är. Av det som händer efter detta raglande över Stora torget ska hon inte minnas någonting. Bilderna slutar där. När hon vaknar morgonen efter slutar bilderna där. När Johan frågar henne var hennes skor är någonstans ska hon svara att hon hade dem när hon och Sara gick över Stora torget efter midnatt någon gång, men att hon inte vet vart de tog vägen efter det.
Ur Den tusende gången, originalutgåvan, sidan 11-17.