ENGAGEMANGET SOM BLEV FÖR STORT
När de icke-svenskfödda föräldrarna i Hermodsdal fick hjälp att engagera sig i sina barns skola och hela närsamhället blev integrationen verklig och förorten började blomma. Efter några år tog skolledningen tillbaka alla nycklar man lånat ut och föräldraföreningens arbete rann ut i sanden. Laid Boukaz har studerat vad som händer när en maktordning rubbas.
Det enda som finns kvar idag är hemsidan. Jag klickar mig fram på den och får en klump i halsen. Alla som någon gång byggt upp en hemsida, eller mer än så: startat en förening som i sin tur byggt upp en, vet hur många timmar det tar. Hur oändligt mycket tid och engagemang som krävs för att det ska bli någonting över huvud taget. Hur många diskussioner för att de inblandade ska kunna enas om en enda skrivning.
Och det engagemanget hade människorna i Hermodsdalsskolans föräldraförening. Det oräkneliga antalet timmar la de ner på sin vision om, som det bland mycket annat står på den där kvarvarande hemsidan: ”Att vara en bro mellan hemmen och skolan, att vara ett stöd för skolan i dess uppdrag, att få föräldrar mer delaktiga i skolans arbete, att utveckla föräldrars kunskaper om Sverige och det svenska språket”.
Och så vidare.
- Jo, det var häftigt, säger Laid Bouakaz. Det hände väldigt mycket ett tag i Hermodsdal. Närsamhället blomstrade. Det ordnades fester, utflykter, nattvandringar… Hermodsdal åkte ner till 24:e plats på Malmö stads ”vandaliseringslista”, från att ha legat på 4:e.
- Och det var en gräsrotsrörelse. Allt som hände kom underifrån. Det som pågick var inget mindre än en reell integration.
Jag läser vidare på hemsidan:
”Medborgarbildning är ett av våra viktigaste mål i föreningen. Syftet med cirklarna är, att skapa en mötesplats för alla föräldrar där de får möjlighet att diskutera gemensamma problem och dela med sig av sina erfarenheter. Det är också viktigt att skapa en gemensam plattform för diskussioner kring frågor om föräldrarollen i Sverige och andra länder, mäns och kvinnors hälsa samt aktiv dialog om jämställdhet, demokrati och delaktighet.”
Är det inte precis sådant som efterfrågas överallt och hela tiden? Är det inte projekt som detta som skulle kunna lösa en del av de allvarliga problem som skolan - och hela samhället - brottas med idag?
Antagligen.
Och ändå gick det inte.
- Det uppstod revirstrider, säger Laid Bouakaz. Situationen blev mycket komplicerad. Frågorna om föräldrasamverkan krockade med de stora integrationsfrågorna.
Det finns ingenting i Laid Bouakaz bakgrund som pekar mot att han skulle komma att bo i Sverige, arbeta som språk- och klasslärare i den svenska skolan och skriva en doktorsavhandling vid Malmö Högskola.
- Men kanske var det mitt öde.
Vad som är säkert är dock att det finns ett samband mellan hans personliga bakgrund, immigrationen till Sverige och doktorsavhandlingen ”Parental involvment in school”, som handlar om vad som hindrar respektive gynnar föräldrasamverkan på ett högstadium med många utlandsfödda och företrädesvis arabisktalande föräldrar.
Laid Bouakaz är född i Algeriet 1966 som ett av elva syskon i en traditionell jordbrukarfamilj. Hans modersmål var berbiska men trakten han växte upp i flerspråkig. Laid Bouakaz mamma var analfabet och hans pappa, som Laid Boukaz säger, ”halvanalfabet”.
När Laid Bouakaz var sju år började han i skolan och blev i och med det inackorderad i en arabisktalande familj. Under tre månader fick han inte komma hem över huvud taget. Tanken var att han skulle lära sig arabiska så fort som möjligt. Vilket det ganska lilla barnet också gjorde - till priset av en svåruthärdlig hemlängtan.
Laid Bouakaz föräldrar, som inte hade fått gå i någon skola själva, ville att alla deras barn skulle utbilda sig.
- De önskade oss ett annat liv. Pappa stod utanför skolan titt som tätt och höll långa föreläsningar om hur viktigt det var att jag skötte skolarbetet. Annars skulle jag hamna på gården och bli bonde, sa han, och jag avskydde det tunga arbetet.
Föräldrarnas engagemang i sina barns skolgång hade önskad effekt och Laid Bouakaz utbildade sig till språklärare.
Han kom till Sverige år 1993, som tolk och översättare på Skanska, och träffade en svensk kvinna och blev kvar här i landet.
Så småningom började Laid Bouakaz arbeta som lärarassistent och modersmålslärare i Rosengård i Malmö. Efter att ha skaffat sig en mastersexamen i utbildningsvetenskap i England, och därmed lärarbehörighet i Sverige, började han arbeta som klass- och språklärare i engelska, franska och spanska i Hermodsdalsskolan.
- Jag har alltid arbetet i utsatta områden. Jag älskar utmaningar och jag kände att jag, som invandrare och arabisktalande, hade en kompetens som behövdes.
- Pedagogik handlar ju om att hitta nya verktyg och nya lösningar hela tiden. Skolan har tappat monopolet på att leverera kunskap idag och många elever tycker att den är tråkig. Men det är fullt möjligt att mötas!
Laid Bouakaz sökte sig till Malmö Högskola för att på sikt doktorera. Ämnet för den kommande avhandlingen kom till honom från två håll.
- Dels undrade jag, i likhet med många av mina kollegor, var föräldrarna var någonstans när det var möten och sådant på skolan. Om det stämde att de inte var intresserade av sina barn, som jag ofta hörde sägas.
- Och dels ville jag veta var jag stod själv i frågan. Jag är ju bindestreckssvensk: svensk-berb-arab-muslim-lärare-forskare… Jag är integrerad, men inte assimilerad. Och jag har egen erfarenhet av föräldraengagemang. Utan min mammas och pappas intresse för min skolgång hade jag inte varit den jag är och där jag är idag.
Nu är det ju inte så att föräldraengagemangets vara eller inte vara är något nytt ämne i den svenska skolhistorien. När Laid Bouakaz började titta närmare på saken inför sitt avhandlingsarbete framträdde ett klart mönster.
- Redan Alva Myrdal sa till exempel att det var ett samhällsproblem att föräldrarna inte ägde de demokratiska verktyg de behövde för att kunna uppfostra sina barn. Och olika professionella grupper som präster, lärare och psykologer har fört en kamp om vem av dem som varit bäst lämpad att leda eller uppfostra de okunniga föräldrarna.
- Underklassens föräldrar har alltid beskyllts för att inte kunna ta hand om sin avkomma. Idag handlar debatten om att det är invandrarföräldrarna som inte klarar av det.
Att det, i den faktiska skolsituationen, finns en spricka eller ett glapp mellan å ena sidan föräldrarna och å den andra pedagogerna är inte heller det något nytt.
- Det har alltid funnits en isärhållandeprincip och det har alltid förekommit ömsesidiga beskyllningar mellan de båda grupperna, säger Laid Bouakaz.
Och samverkansprojekt av olika slag har kommit och gått. Vad som förenat dem har ofta varit att föräldrarna strömmat till när deras barn haft något slags problem i skolan, och försvunnit igen när den akuta situationen löst sig.
- Så det är egentligen inte samverkan det handlat om, utan tillfälligt engagemang.
För att få verktyg att både ställa och analysera svaren på sina frågor om föräldrasamverkan vände sig Laid Bouakaz till den franska sociologen och kulturantropologen Pierre Bourdieu och de metoder och begrepp han utvecklat för att förstå den sociala världens skeenden, till exempel hur olika sociala grupper urskiljer och befäster sina positioner gentemot varandra. Bourdieu menar att den position en människa har – den hon är – har hon i relation till andra som har en annan position. De sociala relationerna är beroende av individers och gruppers tillgång till såväl ekonomiska som kulturella tillgångar, och till vad som erkänns som sådana tillgångar eller ”kapital”. De begrepp Bourdieu utvecklat gör det möjligt att beskriva olika gruppers kamp om dominans på den sociala arenan.
- Bourdieu fokuserar inte så mycket på etnicitet utan mera på makt, symboliskt våld och den dominerande, förgivettagna normen, som det alltid har sitt pris att bryta mot.
Dessutom är det så att Pierre Bourdieu, som då befann sig i början av sin egen forskarbana, studerade bönder i Algeriet omkring år 1960.
- Han skrev om mina förfäder!
Med Pierre Bourdieus tankar och begrepp i bakhuvudet och en forskningsfråga om vad som egentligen gynnar respektive hindrar föräldrasamverkan i skolan gav sig Laid Bouakaz så ut i aktionsforskningsverkligheten. Aktionsforskning innebär att forskaren deltar i samtliga led i den verksamhet som studeras – och så blev det i allra högsta grad i Laid Bouakaz fall.
Med sin rektors goda minne och i samarbete med ett antal lärarkollegor påbörjade han sin samverkansresa genom att hösten 2002 sammankalla alla 700 föräldrar i Hermodsdalsskolan till ett stormöte.
- Tanken var att försöka ta reda på vad de ville.
25 föräldrar kom till mötet.
- En av dem sa att han för allt i världen inte ville intervjuas eller utforskas mera, det hade han redan varit med om flera gånger. Däremot ville han gärna starta något, få något att hända.
Det framkom också att föräldrarna ansåg sig behöva kunskap om till exempel det svenska skolsystemet och barnuppfostran.
Laid Bouakaz och hans kollegor började skissa på hur ett antal, som de kom att kallas, lärandemöten skulle kunna se ut och vad de skulle innehålla.
- Tanken var att invandrarföräldrarna skulle lära sig om Sverige på mötena, men lika mycket att skolans personal skulle lära sig om hur föräldrarna hade det och tänkte.
Så småningom hade en plan utkristalliserat sig. Sex träffar eller lärandemöten skulle anordnas under vårterminen 2002. De ämnen som skulle diskuteras på mötena var till exempel skolsystemet i Sverige, betyg, tonårsproblem, jämställdhet och sex- och samlevnad. Skolans samtliga 700 föräldrar inbjöds till mötena. Allt informations- och arbetsmaterial som skulle användas översattes till språken arabiska, pashto (som är det största språket i Afghanistan), serbokroatiska och bosniska av skolans hemspråkslärare. Övriga 24 språkgrupper i Hermodsdal fick läsa materialet på lätt svenska.
Till det första lärandemötet kom 20 föräldrar som delades upp i små grupper. En lärare som behärskade föräldrarnas modersmål ledde diskussionerna.
- Vi fick veta allt om deras vardagskamp som invandrade i Sverige! Föräldrarna hade ett enormt behov av att berätta. Så det var verkligen frågan om ett ömsesidigt lärande.
Att leda diskussionsgrupperna krävde mycket av de lärare som gjorde det.
- Vi var hela tiden tvungna att hålla oss neutrala och professionella. Det förekom mycket beskyllningar i början. Vårt jobb var att förklara, men inte att försvara.
Mycket handlade om att ge föräldrarna de redskap de behövde för att själva börja söka information eller få redskap för att hantera olika slags problem. Det kunde till exempel handla om att förklara vem i skolans organisation man skulle vända sig till med ett visst problem eller en viss fråga, eller att man inte bara fick, utan förväntades, ringa hem till läraren för att diskutera ett barn.
- I många av de här föräldrarnas ursprungsländer skulle sådana samtal hem till lärare vara otänkbara. Och att hålla sig informerad om till exempel styrdokumenten skulle kunna tolkas som ett misstroende mot skolledningen. Hur kan man förresten veta att de styrdokument som finns tillgängliga på en myndighets hemsida inte är spel för gallerierna? Det är de på sina ställen.
Missförstånd som reddes ut kunde till exempel vara att lärare var rasister, vilket en del föräldrar trodde efter att deras barn sagt så, och att barnen fick titta på porrfilm i skolan och uppmuntrades av lärarna att ha sexuella kontakter vid tidig ålder.
Lärandemötet om sex och samlevnad var inget mindre än en smärre succé. Föräldrarna delades upp efter kön och lärarna berättade samma saker som de barnen fick lära sig i skolan.
- Föräldrarna var mycket motiverade och läraktiga! Efteråt konstaterade en mamma något förvånat att läraren och hon hade precis samma inställning.
Vid det sista lärandemötet i slutet av maj 2002 deltog 150 föräldrar.
Och så brakade det loss, det riktiga engagemanget. En föräldraförening bildades på skolan. Lärandemötena för föräldrarna fortsatte. Föreningen ordnade fritidsaktiviteter för barnen och utflykter och andra aktiviteter för hela familjerna. Nattvandringarna drog igång. Fem föräldrar fick genom den så kallade storstadssatningen i Malmö jobb på skolan som kulturella medlare. Polisen kom till lärandemötena och berättade om sitt arbete. Barnen mådde bra av att skolans personal kände till deras mamma och pappa, och att föräldrarna helt plötsligt sågs som både kompetenta och accepterade i Sverige. Vandaliseringen i Hermodsdal minskade drastiskt. Även föräldrarna mådde bra av sitt engagemang.
- En pappa hade alltid sin nattvandrarjacka på sig. Han sa att den dels var varm och skön och dels fick honom att känna sig svensk.
Samtidigt som allt detta pågick och växte drog sig Laid Bouakaz undan allt mera. Han fick låna en liten lägenhet av skolan och satt där och skrev på sin avhandling samtidigt som allt det som föräldraföreningen gjorde och bidrog till pågick utanför hans fönster.
- Den där var lägenheten var mitt etnografiska tält.
Av alla föräldrar som deltog i samverkansprojektet hade Laid Bouakaz valt ut 22 stycken arabisktalande som han intervjuade. Han intervjuade även 10 deltagande lärare löpande.
Alltmedan aktiviteterna runt omkring fortsatte.
- Det var en snöboll som hade kommit i rullning.
Och den där snöbollen hade växt sig för stor. Eller rullat över lite för många tår. Det började komma kritik mot samverkansprojektet.
- Maktordningen hade rubbats och de vars privilegierade position hotades reagerade.
Det faktum att föräldraföreningen fått nycklar till skolan och använde lokalerna till sina fritidsaktiviteter orsakade, till exempel, oräkneliga konflikter.
- Hur farlig kan en liten, liten saftring på en kateder en måndagsmorgon vara? frågar Laid Bouakaz.
Och svarar själv att just sådant är bland det farligaste som finns när en maktordning har kommit i gungning. För det var ingenting mindre än så som hade hänt på Hermodsdalsskolan. Alla de gamla historiska och politiska motsättningarna mellan föräldrar och professionella och mellan hemmen och skolan hade aktiverats och ställts på sin spets.
Kulmen nåddes när skolans rektor slutade under hösten 2004 och den nya ledningen, utan att ens diskutera saken med föräldraföreningen, bestämde att föreningen inte längre skulle få använda skolans lokaler för sina aktiviteter. Den nya ledningen lät samla in de nycklar som tidigare anförtrotts föräldraföreningen. Samverkansprojektet rann långsamt ut i sanden. 2006 lades Hermodsdalsskolan ner på grund av bland annat bråk och dåliga resultat. Vad som hör till saken var att skolan haft ett mycket stort antal skolledare under några år, och att det existerade en mängd olika versioner av vad som hänt, varför och vad som borde göras åt saken. Politikerna valde dock att lägga ner skolan.
Vad var det då som hände? Vad var det som gick fel vad gäller samverkansprojektet mellan skolan och föräldrarna? Eller är maktordningar omöjliga att rubba när det kommer till kritan?
- På ett sätt var det väl ett tvångsäktenskap, säger Laid Bouakaz. Jag hade tvingat ihop skolan och föräldrarna fast de är fiender av naturen.
Eller av kulturen.
Ändå finns det många viktiga lärdomar att dra av samverkansprojektet på Hermodsdalsskolan, menar Laid Bouakaz.
En är att ett utökat föräldraengagemang inkräktar på skolans revir.
- Vilket går att möta genom att definiera reviren på förhand och komma överens om var gränserna går.
- Man kan till exempel enas om precis vilka lokaler som får användas och precis på vilket sätt. Det är ju vansinne att skolan står tom på kvällarna medan medborgarna i ett närsamhälle inte har någonstans att bedriva sina aktiviteter.
Laid Bouakaz menar också att mycket skulle vara vunnet om föräldrasamverkan förankrades institutionellt på både skolorna och i kommunerna.
- Det handlar om organisation, om att det måste finnas tid och lokaler. Min rektor betraktade det till exempel som kompetensutveckling för oss lärare som deltog i lärandemötena med föräldrarna. Vi gjorde det på avlönad arbetstid.
För det finns så väldigt mycket att vinna på ett utökat föräldraengagemeng, menar Laid Bouakaz. Särskilt i områden med många icke-svenskfödda föräldrar. För alla inblandade:
- Barnen både mådde och betedde sig så mycket bättre, både i skolan och på fritiden.
Så även om historien om Hermodsdalsskolans föräldraförening fick ett sorgligt slut var projektet i allra högsta grad meningsfullt.
- De föräldrar som deltog fick verkligen hjälp, säger Laid Bouakaz.
Själv fortsätter han att forska om tvåspråkighetsundervisning på Malmö Högskola på halvtid och att arbeta som handledare och forskningsledare på Malmö stads Resurscentrum för mångfaldens skola på halvtid.
- Men jag skulle vilja titta mer på föräldraengagemang i framtiden. På vad som egentligen händer i närsamhället, den enorma komplexiteten i det.
Ur ”Man måste tycka om dem!”, sid. 63-73