I drygt 60 år var Landsorts södra udde en militär hemlighet, under konstgjorda bergsklippor dolde sig ett helt samhälle. Nu rustas allt ned. Utkikstornet har blivit vandrarhem och vem som helst kan sola i ett skyttevärn. Följ med till Stockholms skärgårds sista utpost, en plats av skönhet och vemod.
Det var en gång en ö. Det var en gång en tid. Ett århundrade. Och kriget var aldrig så nära som våren och sommaren 1943 när tyska örlogsfartyg på väg till och från Finland passerade tätt förbi Landsorts södra, superhemliga udde: inne på svenskt vatten, med svensk eskort och den svenska regeringens goda minne. Fast under handelsflagg. Det riktiga kriget.
Men ”det blir ingen olja om ni inte säger upp transiteringsavtalet”, sa England och USA. Så då gjorde Sverige det. Och väntade på Tysklands straff som inte kom. Men alla var beredda. Alla förband mobiliserade. Aldrig har det varit så mycket soldater på Landsort, och så många flyglarm. Lokalbefolkningen skeppade silver och linne till fastlandet och bunkrade konserver. Aldrig var kriget så nära, och kanonerna och hela det svenska kustartilleriet så laddade.
Aldrig den södra udden så stängd. Ända från 1935 och fram till 1999. Den besökare som mellan dessa år närmade sig ön Öjas sydspets, Landsort, kom till ett taggtrådsbehängt staket – men inte längre. Den som fotograferade, om så till och med från luften, såg – ingenting. FOA, dåvarande Försvarets forskningsanstalt, testade och kunde inte uppfatta något annat än en vanlig skärgårdsö på sina bilder. Men FOA visste. Kamouflagenäten gjorde sitt jobb. Förklädnaden fungerade. Under Landsorts maskerade yta dolde sig en värld: Batteri LO. Där var bergsknallar som i själva verket inte var bergsknallar alls, utan betongbunkrar. Där var skärgårdsklippor som inte var några klippor, utan kanoner. Där låg stenblock som inte var några block, utan mätstationer, och där fanns branta raviner täckta av fejkad växtlighet som effektivt dolde alla ingångar och öppningar.
Och där stod, precis invid avgränsningen, den stora fyren från 1676 i ensamt majestät – som inte var ensamt alls, utan bara en del av alltihop. Rakt genom gråberget under det tunga tornet gick en lång tunnel med ammunitionsdurk, kök, expedition, telefonväxel, radiostation, logement och fältsjukhus. Ett helt litet samhälle, fast utan dagsljus. Till och med fyren själv var något annat än vad den såg ut att vara och hade varit i närmare trehundra år. Den var inget ensamt ljus i natten för sjömän på stora hav längre, utan även den ett försvarsinstrument. Högt uppe i den 27 meter höga vitkalkade tuben, efter det 87:e trappsteget men före de 13 sista, låg en liten skrubb med låst, masonitförstärkt dörr och militärt, hemligt innehåll. Då.
Det var en gång en tid.
Nu kan vem som helst besöka Öja och titta på fågelbona i kanonernas eldrör, sola i ett skyttevärn eller söka vindskydd framför ”Katlagrottans” betonggrå igengjutna mynning.
Öja är Stockholms skärgårds sydligast belägna ö. Den är fem kilometer lång, men bara 700 meter bred. Öjas sydligaste spets, med fyren, kallas Landsort vilket betyder ”landets ände” eller ”landets yttersta udde” och anses vara Sveriges äldsta lotsplats. Den första skrivna uppgiften om lotsar på Öja är från 1535 när Gustav Vasa gav uppdraget till Anders Båtelsson och hans efterkommande. Fyren är Sveriges äldsta och fortfarande Stockholms skärgårds starkaste med en räckvidd på 18 distansminuter, eller fyra mil.
Det finns bara tre vattenvägar till Stockholm. Den som, via vattnet, vill ta sig till huvudstaden måste passera Landsort, eller Sandhamn eller Söderarm-Arholma längre norrut. Landsort utgör dessutom inkörsport till Mälaren och Södertälje. Ön har ett i allra högsta grad strategiskt läge, alltså. Men så har man inte alltid sett det. 1925, till exempel, trodde man i Sverige på evig fred. Det dåvarande kustförsvaret i Stockholms innerskärgård las ner. På det som bara några år senare skulle bli den så kallade havsbandslinjen fanns inte en tanke.
Det var en gång en tid.
Men sedan kom Sovjet. Och sedan Tyskland. 1933 beslöt den svenska regeringen att bygga ett nytt, tungt kustförsvar i Stockholms ytterskärgård. Och så blev det. Och fort gick det. Och just när man behövde det som bäst blev verkligheten större än sig själv och pengar för att finansiera det hela dök upp i form av ett testamente från 1859 där kaptenen och friherren Fredrik Georg Stiernclou-Lillienberg-Palmqvist skänkte sin kvarlåtenskap till statsverket för att användas till Stockholms befästande.
Så det var bara att börja bygga, och det gjorde man: I december 1933 startar arbetena med ett kustartilleribatteri på Landsort, och därmed hela havsbandslinjen: man spränger och gjuter. Lastar och lossar. Baxar, släpar, drar och vinschar. Kanoner hämtas från Rindö och kupoler från Värmdö. Man armerar och stadgar och stängslar in, till sist; när nyfikna fin- och estländare hunnit ta lite för många fotografier.
Nere i berget sprängs för trapptunnlar, pansarportar, skjutbordsrum, beredskapsrum, ackumulatorrum, kabelgravar, förbindelsegångar och avlopp. Två lodbasmätare installeras i fyren. I början av 1940-talet är allt i stort sett klart. 1941 skjuter man 89 skott mot två främmande flygplan som antagligen är tyska. 1942 har viss personal tjänstgjort så mycket som 18 månader i sträck. 1943 är allt igång och pådraget fullt. Det skjuts och bombas. En ubåt upptäcks, men försvinner.
Aldrig var kriget så nära.
Men hösten 1945 började nedrustningen. Beredskapen upphörde den femtonde maj klockan 17.00 och på Landsort avslutades allt den sextonde klockan tolv.
Och nu ska hela rasket rivas. Hela det svenska kustartilleriet ska avvecklas. År 2007 ska havsbandslinjen vara väck och ersatt av ett rörligt amfibieförband. Allt som släpats ut på öarna, allt som sprängts ner och byggts upp, nu ska det bort. Alla hål ska fyllas igen och sammanlagt 120 mil kabel plockas upp, eller begravas för gott. Skärgården ska få sina öar tillbaka. Något invasionshot anses inte längre föreligga och fasta anläggningar anses inte, efter USA:s precisionsbombningar i Kuwait, ha någon plats i ett modernt krig. Det finns helt enkelt inte längre, enligt Sveriges regering, något tänkbart militärt hot inom överblickbar tid.
- Det som sker i Stockholms skärgård är en syntes av svensk försvarspolitik från 1500-talet och fram till nu, säger Urban Sobéus. Så fort det blir krig i världen så rustar man, men ändå är man alltid för sent ute. Det tar 15 år att planera och bygga upp ett försvar, men den internationella politiken går aldrig att förutsäga för mer än något eller några år. De här grejorna kunde gott ha fått stå kvar ett tag till. Man hade inte behövt ha så bråttom med att ta bort dem.
Urban Sobéus var chef för Stockholms kustartilleriförsvar mellan 1985 och 1993. Han hade ansvar för kusten från Gävle till Västervik. Havsbandslinjen har varit en stor del av hans liv.
- Det var en gång en tid, försöker jag.
- Och det är det fortfarande! säger Urban Sobéus. Den enda gång vi inte rustat ned alldeles för snabbt var under det kalla kriget mellan 1945 och 1995. Då gick det helt enkelt inte.
Öja har alltid varit männens ö: lotsarnas, tullarnas och fyrpersonalens. Och militärens när det varit sådana tider. När den fasta befolkningen på andra skärgårdsöar försörjt sig på fiske och småbruk har man på Landsort varit statligt anställd, hierarkiskt ordnad och burit uniform med blanka knappar.
Men 1926 drogs tullen in. 1938 elektrifierades fyren och 1963 försvann fyrpersonalen. 1989 flyttade Sjöfartsverket all lotsadministration till Södertälje och tio år senare tog man bort trafikledningsfunktionen, utkiken, från det stora grå åttavåningstornet på berget ovanför Österhamn. Bevakningen sköts idag från en dataskärm vid Södertälje kanal. 1999 påbörjades avvecklingen av Batteri LO. Huruvida de skarpt orange lotsbåtarna ska bli kvar på Öja eller flytta in till Ankarudden på fastlandet är fortfarande en öppen fråga. Än så länge ligger de i den lilla djupa väl skyddade västra hamnen. Än så länge kommer lotsarna hit, de som känner havet bättre än någon annan och får sin status genom det, och blir utkörda till och hämtade från fartygen av båtmännen. Utan ”s”. Än finns det manlig yrkesstolthet på Landsort.
Men utkikstornet har tagits över av en kvinna – som lagar mat. Ingrid Sjöblom-Persson, barnfödd på Öja, har inrättat Bed and breakfast och konferenshotell i detta det andra av Landsorts två dominerande torn, det betonggrå fyrkantiga glidformgjutna från 1965. Från matsalen på den sjunde våningen kan man, vid klart väder, se både Oxelösund, Studsvik och Trosa.
När Ingrid Sjöblom var barn på Öja på 1930 och 40-talen bodde det människor i vartenda hus i Storhamn. Till fastlandet åkte man ett par gånger om året. Mjölk, potatis och en del annat kom med postbåten från en gård på Torö. För övrigt levde man på fisk och sjöfågel. Det fanns skola på ön, och en affär. I dag bor det 35 personer på Landsort. Tre familjer har barn som åker båt och buss varje dag till och från skolan på Torö. Några vuxna pendlar till Nynäshamn.
Ingrid Sjöblom håller med om att det inneburit stora förändringar för Landsort när, i tur och ordning, tullen, fyrfolket, lotsutkiken och militären försvunnit. Men den allra största förändringen är, enligt henne, en annan. Nämligen att Landsort blivit en sommargästö. Att de flesta hus står tomma utom några månader på sommaren.
- Jag vet inte vad som kommer att ske i framtiden, säger hon. Vad som skulle kunna ta över. Men jag tror inte riktigt på de konstgjorda jobben.
Med det menar hon EU-projekten. För sådana finns. En som, i motsats till Ingrid Sjöblom-Persson, tror på dem som en del av Landsorts framtid är Per Svensson. Han är före detta båtman i Sjöfartsverket, tillsynsman på Öja för Skärgårdsstiftelsen, egenföretagare och ordförande i den ekonomiska föreningen LSMC, Landsorts Sjö och MiljöCentrum. Per Svensson berättar entusiastiskt om Sjöskolan eller LMT, Landsort Maritime Training, som bedriver sjösäkerhetsutbildning för yrksesjömän och är inrymd i de gamla, men helrenoverade, militärbarackerna längs ”huvudgatan” bort mot fyren.
- Det försvann sex jobb med utkiken, säger Per Svenson, men vi har fått hit åtta tio nya efter det i och med Sjöskolan och att Länsarbetsnämnden la en telefonväxelfilial här.
LSMC har låtit en arkitekt skissa på en vision av Landsort i framtiden. I det stora, blanka häftet står att den södra uddens framtid ”handlar om att återskapa den utvecklingskraft som fanns vid till exempel sekelskiftet då hela samhället flyttade från norr till söder.” Per Svensson visar oss runt och talar om övernattningsrum i bergtunneln under fyren, fågelskådning i den högt belägna bunker som tidigare rymt en granatkastare, och om militärt museum. Jag står bredvid honom, i skymningen, högst uppe på berget i värnet där granatkastaren tidigare roterat på sina metallskenor framför de jättestrålkastare som enligt befälhavaren orsakade att motorfartyget Glan gick på grund och totalhavererade i hårt väder den 11 februari 1943. Jag står där, bredvid Per Svensson i blåsten, och fryser så att jag knappast hör vad han säger.
Nästa morgon regnar det över Öja. Vi har sovit i ett litet rum i utkikstornet och sett fyren genom fönstret hela natten. Vi äter vår frukost i det före detta lotskontoret en bit bort efter att ha sprungit dit, ihopkurade, och ändå hunnit bli blöta. Framemot lunchtid övergår regnet till dimma. En dimma så tät att till och med fyren försvinner. Till och med den starkt orangeröda, omskurna toppen med sina nästan osynliga vattenkastare i form av gjutna lejonhuvuden i brons.
Vi går på klipporna på Landsorts södra spets. Kryper omkring på de släta våta glashala klipporna. Det ligger måsägg överallt. Taggtrådsrester här och där. Fågelskriken är öronbedövande och kanonerna vitprickiga av måsskit. I över 50 år fick havsfåglarna vara ifred här ute, men så är det inte längre. Det var en gång en tid. I en bergsskreva ruvar en åda, ejderhona, sina iskalla ägg i ett vattenfyllt bo. Längst ut på klipporna lite öster om fyren ligger en bunker fastgjuten. Ljudet av havet tränger sig in genom skottgluggarna, ekar runt och fyller de två rummen. Det luktar fukt och rå betong. Vi sitter där inne och tittar ut genom de fastrostade järndörrarna och ser – ingenting.
Efter ett tag börjar dimman lysa och klipporna ånga. Solen bryter igenom och det börjar glittra i havsvattnet som för bara en liten stund sedan liknade tjock mjölk. Vi ser fyren igen. Och utkikstornet åt andra hållet. Vi ser de runda, nästan mjuka, mossgröna kanonkullarna med sina stela, spretande eldrör, riktade ut över havet. Ser fortfarande kvarvarande radiomaster och gigantiska, kantiga sprängstenshögar. Kabelgravarna och grottorna. De framsprängda stupen och igengjutna sänkorna. Vi sitter där bara, i den gamla söndervittrade bunkern och ser alltihop genom de smala dörrspringorna och djupa skottgluggarna. Det var bara, och är alltid, en gång en tid.
Publicerad i Månadsjournalen september/2001.