Innehåll: Vad är det som alltid är sig likt och inte vill förändras? Anna Lytsy närstuderar skolbokens dagsform.
Förord
Varför finns det skolböcker? Vem är de till för - lärarna, eleverna eller läromedelsförlagen? Hur ska en bra lärobok vara, tycker du?
Sådana här frågor ställer sig alla människor. Jag, som skrivit den här artikeln, tror att du efter att ha läst den också har lärt dig de rätta svaren. Lycka till!
Det som står ovan är ett skämt, men ändå allvar. Raderna kunde mycket väl vara hämtade från någon skolbok vad gäller det töntiga språket, den mästrande tonen och de förmenta uppmaningarna till självständigt tänkande.
Frågorna i sig är däremot alltför sällan ställda.
DN Kulturs barn/ung-sida handlar idag om tryckta läromedel, den litteratur som en miljon barn och ungdomar i grundskolan läser varje dag - och som vi alla är med och betalar.
Kapitel 1.
Skolan och skolböckerna
Vad är det som är kvadratiskt, har text i tvåspalt följd av ”instuderingsfrågor” och ser precis likadant ut idag som det gjorde 1978?
Svar: En skolbok.
Det finns också mer som karaktäriserar läromedel och skiljer dem från andra böcker: de går inte att köpa i bokhandeln, de recenseras generellt inte på tidningarnas kultursidor och de skrivs oftast av lärare som inte är och som inte får vara med i Författarförbundet utan har en egen organisation, Läromedelsförfattarnas Förening, LFF.
Men så har det inte alltid varit.
1842 infördes folkskolan i Sverige. Den dominerande läroboken var vid den här tiden Luthers lilla katekes som på 1860-talet följdes av Folkskolans läsebok. Men omkring det förra sekelskiftet hände något. Då skrevs ett antal ämnesbundna läroböcker som senare blivit klassisk litteratur, till exempel Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”, Verner von Heidenstams ”Svenskarna och deras hövdingar”, ”Sörgården” av Anna Maria Roos och Carl Grimbergs historieböcker. Det fanns tydliga förbindelser mellan skolan, kulturlivet och den akademiska världen. Det fanns också en tydlig föreställning om exakt vad det var alla människor skulle kunna, och personliga, öppet subjektiva röster som förmedlade detta allmänbildningsideal, till stor del genom de böcker som alla läste i skolan.
Men samhället förändrades och skolböckerna med det. Länkarna till kulturen och forskningen försvann. Böckerna skulle vara och blev ”objektiva”. Den samlade mängden ”kunskap” som skulle få plats i dem ökade - liksom antalet titlar. Branschen blev en guldkalv. Den absoluta toppen nåddes i slutet på 1970-talet. Sedan dess har det gått nedåt. Mycket. Hela 75 procent räknat på volym. De så kallade rekordåren tog slut för Sverige i allmänhet och skolan i synnerhet och efter kommunaliseringen av densamma 1991 har läromedlen fortsatt att förlora i den hårda kampen om vad och vem som ska få pengar. Samhället har alltså fortsatt att förändras. Skolböckerna, däremot, ser på det hela taget ut som de gjorde på 1970-talet, de organiserar undervisningen på samma sätt som då och de förmedlar ungefär samma syn på vad kunskap är.
Forskning vid bland annat Lärarhögskolan i Stockholm och Karlstads universitet visar att läromedel ingalunda är, eller någonsin varit, värdeneutrala eller objektiva, men att de definierar ett sätt att se på tillvaron som ”sant”. Forskning visar också att eleverna i hög grad lär sig om istället för av genom böckerna. De lär sig prata ”rätt” utan att egentligen ha förstått. En förändring verkar dock vara på gång. Böckerna börjar bli lite mer öppna med flera röster och en förskjutning av fokus från rätt svar till rätt fråga.
Kapitel 2.
En forskare
Gunilla Svingby är professor i pedagogik och ämnesdidaktik vid Malmö högskola och har genom åren stuckit ut hakan vad gäller läromedel. Hon menar att skälen till att skolböckerna ser ut som de gör främst är historiska.
- För hundra år sedan fanns ett tydligt allmänbildningsideal. Folk skulle kunna det och det, men inte det, och flickor och fattiga barn skulle kunna lite mindre. Det här idealet har hängt kvar i läromedlen genom alla år.
Gunilla Svingby tycker att många svenska skolböcker idag är dåliga. Hon tycker att den kunskap de förmedlar drunknar i ytlighet, i ”ordmassor och en vansinnig uppdelning i läroplanens 16 olika ämnen” - och att böckerna genom detta indirekt uppmanar till föråldrade undervisningsmetoder.
- Men läromedlen blir mer och mer nödvändiga eftersom ingen begriper vad allmänbildning, de verkligt gemensamma referenserna, är idag. Lärarna kan inte hantera det här utan måste ta hjälp. Böckerna blir deras räddning när det är så svårt att hålla ordning på ungarna.
Vad barn idag egentligen behöver är, enligt Gunilla Svingby, kunskap om de centrala frågorna och teserna om livets och människans villkor. Både de naturvetenskapliga och de moraliska, så som den etablerade forskningen uppfattar dem. Varje ämnes absoluta essens. Som till exempel att solen är den enda energikällan, att ämnen är lätta att ta isär men svåra att sätta ihop igen, alla människors lika värde och frågan om ont och gott. Samt gemensamma myter, sagor och berättelser som fungerar som ett kulturarv. Sådana som i alla fall delvis tillhandahölls av folkskolans gamla böcker, men anpassade till 2000-talet.
Skolböckerna som de ser ut idag är dock, enligt Gunilla Svingby, främst till för lärarna, och för läromedelsförlagen som vet vad som säljer och inte vill ta några ekonomiska risker.
De läroböcker hon vill se i skolan, om några alls, är inte skrivna av lärare utan av forskare, didaktiker, lärare och författare tillsammans och ger eleverna orientering i, inte om, ämnen.
- Jag har sett en del engelska och australiska läromedel där barnen får arbeta med ett ämnes centrala idé, och källmaterial, på samma sätt som forskare.
- Lärarna säger att de inte kan undervisa utan läromedel eftersom de inte hinner göra egna analyser av vad som verkligen är viktigt, men jag misstänker att de faktiskt inte har kompetensen heller. En professor torde ju ha större överblick över vad som är väsentligt i ett ämne än en som läst 40 poäng, säger Gunilla Svingby.
Kapitel 3.
En läromedelsförfattare
Boel Söderberg tycker också att svenska skolböcker är dåliga, i alla fall alldeles för många av dem. Men där upphör likheterna med Gunilla Svingby.
Bodil Söderberg är lärare sedan 30 år och läromedelsförfattare sedan 10. Hon undervisar och skriver om ämnena svenska, religion och historia. 30 olika böcker har hon skrivit, mestadels under skollovstid. Hennes ”Globen” och ”Lingva”-böcker är båda storsäljare, men Bodil Söderberg kan inte leva på sitt författarskap. Ersättningen utgörs av en royalty på mellan 12 och 18 procent per sålt exemplar.
- Men jag känner inte att det går att ställa några krav på förlagen. Det är inte givet att de ska måna om en.
Boel Söderbergs författarskap utgår alltså inte från ekonomiska överväganden utan från en stor lust att berätta och förklara - och en stark och enligt henne själv även kränkt yrkesidentitet.
- Skolan är inte pedagogisk längre, utan politisk. Lärarnas yrkeskunnande skulle respekteras mer.
Saken är väl att skolan aldrig varit något annat än politisk. Vad barnen ska göra där och ha med sig därifrån bestäms, i en demokrati, av den politiska majoriteten. Men där Gunilla Svingby och andra forskare talar om övergripande strukturer i ett samhälle statt i förvandling talar Boel Söderberg från klassrumsgolvet. Eller snarare katedern. Hon tycker att traditionell undervisning med en lärare, en klass och ett antal avgränsade lektionstimmar är bra om den blandas upp med elevaktivitet. På det viset simmar hon mot huvudströmmen i skolan idag. Både den politiska och den pedagogiska.
- Samhället förändras, men inte barnen. De ska inte försättas i situationer som de inte är mogna för. Det är en hemsk syn på barn att ju mer de klarar sig utan vuxna, desto bättre, säger Boel Söderberg. Vad barn behöver är trygghet, uppskattning och lugn och ro.
Boel Söderberg är på det klara med hur ett bra läromedel ska se ut. Språket ska vara helsvenskt och enkelt med korta meningar utan att det blir stackato. Det ska finnas gott om tal och dialoger och levande människor. Svåra ord ska återkomma och texten måste vara medvetet åldersanpassad. Och det måste finnas en berättelse. En röd tråd. Flera av hennes böcker är närmast skönlitterära.
- Det absolut viktigaste med en lärobok är att den lyckas väcka intresse hos barnen. Gör den inte det så har författaren misslyckats. Många läromedel är alldeles för knastertorra och faktaspäckade eller också är de pladdriga eller förnumstiga och har dåligt språk.
Vad forskarsamhället säger om skolböcker ger Boel Söderberg inte mycket för. Forskarna sitter, enligt henne, på alldeles för höga hästar.
- De ser inte barnen. De ser bara sin vision, sin utopi om en ny och annan pedagogik, en annan människa, ett annat barn...
Och lika illa är det med författarna.
- Vi har inga författare av Selma Lagerlöfs kaliber idag, som skulle kunna skriva läroböcker.
Den kritik mot läromedel som går ut på att de skildrar ett – av många – sätt att leva avfärdar hon, liksom tanken att skolan är en sluten värld som skulle må bra av att öppnas upp mot samhället i övrigt.
- Tids nog kommer barnen ut i arbetslivet.
Läromedel ska, enligt Boel Söderberg, skrivas av lärare. Då funkar de i klassrummen.
Kapitel 4.
En förlagschef
Lars Källquist tycker att svenska läromedel är bra. Han är ”stolt över varenda bok”. I alla fall dem som kommer från Natur och Kultur. Naturligtvis. Han är förlagschef.
Lars Källquists problem idag stavas pengar. Kommunerna har inte råd att låta lärarna köpa skolböcker vilket gör att de kopierar för mycket. Kurvorna pekar nedåt sedan länge och 1999 minskade försäljningen igen, med två procent/enheter. Lars Källquist har följaktligen idéer. De handlar om hur Bokförlaget Natur och Kultur i framtiden ska bredda sig och förutom läromedelsproducenter även bli utbildningsorganisatörer.
- Vi kan fungera som ett lärarstöd. Eleverna kan skicka in frågor och få svar online. Skolorna kan köpa våra tjänster. Men en sådan servicenivå kostar. Om studieberättigade elever går direkt till oss och inte via skolan bör vi få samma stöd i form av stats- och kommunbidrag som andra utbildningsorganisationer.
Andra framtidsbilder handlar om skräddarsydda och flexibla läromedel i tryckt eller digital form. Men än så länge är det böcker som gäller. Vanliga skolböcker. Lars Källquist håller med om att läroböckerna förblivit sig lika trots att samhället, och på sina håll även skolan, förändrats mycket. Förnyelse är dock, från hans position sett, en fråga om att skolan har pengar att köpa nya böcker för, samt om tajmning.
- Det finns en fara med att stiga på tåget för tidigt, men risken finns ju att inte hinna med också.
Avvägningen mellan tradition och förnyelse sker genom kontakten med de lärare som skrivit böcker tidigare och ”vet hur det är i skolan”. Till skillnad från skönlitteratur produceras läromedel nästan alltid på beställning och nästan aldrig av en ensam författare.
- Om vi har hittat ett författarteam där arbetet gått bra och som uppskattats av skolan så är det naturligt att de får fortsätta.
I det ideala teamet ingår, enligt Lars Källquist, någon med ämneskompetens, en elevuppskattad lärare och någon som är bra på att skriva, till exempel en journalist. Som ämneskompetens räknar Lars Källquist en postgymnasial examen.
- Forskare får man ta med en liten nypa salt. Eleverna har ofta inte den kunskaps- och mognadsnivå som de tror.
För att garantera ”objektivitet” skickas alla skolboksmanus på granskning till berörda parter, till exempel LO och SAF om det gäller samhällskunskap.
- Om det finns olika uppfattningar i någon fråga så ska båda sidor vara med. Jag påstår inte att det alltid är sanningen som står i skolböckerna, men beskrivningarna är balanserade och innehållet allsidigt belyst.
Fundera och diskutera – gärna i grupp
1. Vad står bokstäverna LFF för?
2. Vad menar Gunilla Svingby med ”ett ämnes absoluta essens”? Ge egna exempel!
3. Tycker Boel Söderberg att det är bra eller dåligt att skolan ”är politisk”? Vad tycker du?
4. Varför pratar Lars Källquist om tåg?
Det säljs och köps i Sverige i dag läromedel för drygt en miljard kronor om året. Knappt hälften utgörs av tryckta läromedel i grundskolan. Nästan lika mycket går till tryckta läromedel i gymnasieskolan.
Marknaden har under de senaste 20 åren gått stadigt nedåt. De sålda volymerna är idag endast en fjärdedel av vad de var i slutet av 1970-talet. Då kunde en bra upplaga vara cirka 80 000 exemplar, mot dagens cirka 20 000. Detta har bland annat inneburit att priserna höjts och att en läroboks livslängd ökat från 3-5 år till 7-10 år.
Försäljningen av läromedel per elev i grundskolan uppgår idag till 1 procent av den totala elevkostnaden, eller cirka 500 kronor.
De största producenterna av läromedel i Sverige idag är Liber AB (cirka 50 procent av marknaden), Natur och Kultur och Gleerups förlag (12-15 procent vardera) och Bonnier Utbildning AB (cirka 10 procent).
Det existerar idag ingen oberoende kvalitetsgranskning av läromedel. Till och med 1991 efterhandsgranskades svenska läromedel av SIL, Statens institut för läromedelsinformation, som undersökte läromedlen ur objektivitetssynpunkt och gentemot kurs- och läroplaner. Vid Skolverket vet man idag inte hur läromedlen utvecklats under de senaste nio åren.
Föreningen Svenska Läromedelsproducenter, FSL, är läromedelsproducenternas intresse- och branschorganisation. Man har 27 medlemmar som tillsammans står för ungefär 90 procent av läromedelsförsäljningen.
Läromedelsförfattarnas Förening, LFF, har cirka 1 600 medlemmar.
Vid Lärarhögskolan i Stockholm pågår för närvarande flera forskningsprojekt om läromedel, till exempel om lärares val av läromedel, bilden av afrikaner i skolböcker, demokratisynen i tyska respektive svenska böcker, sexualupplysning och genusperspektivet i fysikläromedel.
Vida Världen Religion 1-3
Hélène Halfvarsson, Bo Larsson, Margit Norrman och Per Pettersson
Almqvist&Wiksell/Liber
Globen Historia-Religion 1
Lena Lindh och Boel Söderberg
Gleerups
Puls Religionskunskap. Möte med livsfrågorna, Tema 1 - 4
Boel Westerberg, Ulla-Karin Holgersson och Wiwi Samuelsson
Natur och Kultur
Igenkännandet blir kraftigt. I början gör det nästan ont. Det var precis så här det var, så här det stod, så här de såg ut och så här det kändes att läsa dem.
Jag har ägnat några veckor åt att läsa skolböcker och därmed förflyttat mig 25 år tillbaka i tiden. Skillnaden mot då är att jag nu läser på eget initiativ – och att jag försökt betrakta de här böckerna som just böcker, litteratur, medan jag gjort det. Jag har inte ägnat mig åt fackinnehållet.
De ämnen jag fördjupat mig i är SO, samhällsorienterande ämnen, och religion för grundskolan. Det är ”mina” ämnen, sådana jag läser och skriver om som journalist. De allra flesta titlarna är ”klassiker” – böcker som förlagen säljer mycket av och väldigt många barn i Sverige idag därför läser.
Ett exempel är ”Vida Världen Religion 1-3”. De här böckerna kan knappast ha förändrats alls sedan jag gick i skolan. Barnen på de svartvita bilderna har likadana kläder och frisyrer som vi hade då. Teckningarna ser likadana ut. Jag ber min mycket formmedvetna kollega fotografen kommentera layouten. Hon bara suckar. Plottrigt. Fult. Obegripligt. Innehållet består av religion och etik i en för mig som vuxen obegripligt organiserad blandning. De olika avsnitten heter sådant som ”Jag är jag”, ”Att ha en idol” och ”Vem var Jesus”. De här böckerna torde vara omöjliga för ett barn att söka fakta i, använda som uppslagsböcker. Det är knappt jag klarar det.
Allra svårast har jag dock för tonen i texterna. Känslan återkommer omedelbart: Sluta mästra mig! Som vuxen skulle jag vägra att svara på frågor som ”Varför är Dan en dålig idol?” och ”Fundera på varför det är viktigt att tillåta sig att sörja.” De är ju inga riktiga frågor. Svaret finns ju redan inskrivet i dem. Det har aldrig varit meningen att den som svarar ska tänka eller känna efter själv.
Ett annat exempel är ”Globen Historia-Religion 1-3”. Jag har läst den första religionsdelen. Den här boken är mycket snyggare. Många illustrationer utgörs av klassiska konstverk och layouten är ren för att vara skolbok. Texten är berättande och beskriver i stort sett Jesus liv från början till slut. För en stund glömmer jag att det är en skolbok jag läser och fångas av språket och historien. De få ”fundera-på-frågorna” är inte kränkande. Boel Söderberg guidar sin läsare med fast hand. För mig som vuxen väl fast. Enväldig. Vilket barnen, dessvärre, inte kan ha någon aning om.
”Puls Religionskunskap. Möte med livsfrågorna. Tema 1 - 4” beskrivs av förlaget som ett ”alternativt” eller ”nyskapande” läromedel som därför inte sålt så mycket – ännu. Till temaboken hör en – i mitt tycke även den – alltför tematisk uppslagsbok, ”Förklaringar och fakta”. Utsidan på ”Tema 1-4” bådar hur som helst gott. Omslaget är vackert och boken har hårda pärmar. Sedan blir det värre.
Fotografkollegan bläddrar och bläddrar: ”Bilderna är bara illustrationer. De lockar inte till läsning i sig”. Men värst är texterna. Det här är en renodlad ”etikbok” där barn och ungdomar ska ”fundera och diskutera” över allt från arbetets glädje och plåga till Gud och det onda, rättvisa och skilsmässor.
Redan i förordet talar författarna dock om för dem vad som ska bli resultatet av funderingarna: ”Om du efter att ha läst boken, istället för att bara tycka att andra är konstiga ibland kan säga så här: Så skulle jag också kunna tänka och göra, om jag var i samma situation, då har du lärt dig något viktigt”. Som vuxen blir jag arg. Varför ska jag då läsa? Som barn förstod jag omgående när sådant dök upp att skolböcker inte var riktiga böcker. Att de inte hade med mitt liv att göra. Jag lärde mig att svara rätt på frågorna och tänka själv någon annan stans. Jag lärde mig sitta av tid och hyckla.
Om jag var lärare, ja, jag har mage att skriva så, skulle jag arbeta utifrån valda delar av bibeln, eventuellt i barnversion, om jag ville att mina elever skulle förstå något om Jesus och kristendomen. Vad gäller etik skulle jag använda mig av till exempel Bröderna Lejonhjärta och Fucking Åmål – och av den dagliga samvaron med barnen och ungdomarna som ju i sig inkluderar all världens etiska och moraliska frågor, från mobbning till döden, på riktigt. Eller har jag missat något?
Publicerad på Dagens Nyheters Kulturs barn/ung-sida 20000508