Det är inte många av människans upplevelser som kan mäta sig med den stora passionen i fråga om kraft och styrka. Det är de fyra forskare som Insidan talat med överens om. Annars skiljer sig deras svar åt.
Vad är det som kan få en människa att lämna allt och samtidigt känna det som om hon vunnit högsta vinsten? Som, nästan från den ena dagen till den andra, kan få någon att omvärdera och vilja byta bort hela sitt liv: sitt hem, sina pengar, till och med sina barn?
Svar: Den stora passionen. Den alltuppslukande förälskelsen. Kärleksgalenskapen eller -saligheten, beroende på hur man ser det.
Men vad är den då, passionen? Varför drabbas vi, eller låter oss drabbas? Vad är det för kraft som har en sådan makt över, eller befriande inverkan på, oss?
Svaren beror i någon mån på vem man frågar. En del av dem är dock återkommande. Som att mycket få upplevelser kan tävla med den stora kärleken i fråga om kraft och styrka. Passionen kan få människor att förändra sina liv på ett sätt som inte mycket annat skulle få dem till.
Ett annat återkommande svar är att passionen inte i första hand handlar om sexualitet, utan om att ta emot och ge odelad uppmärksamhet. Erotiken kommer på köpet. Passionens VERKLIGA erbjudande är en möjlighet för individen att se sig själv med den älskades ögon och därmed överskrida sitt eget jag: att delvis faktiskt bli en annan och ny.
Ytterligare en vedertagen insikt är krass: Förälskelse går alltid över.
Enligt ett biologiskt synsätt stavas passionen dopamin. Dopamin är ett så kallat signalsubstansämne i hjärnan och har med kroppens belöningssystem att göra. Ju mer dopamin som utsöndras, desto större välbehag upplever vi.
- Det finns inte speciellt mycket forskning om förälskelse och kärlek, säger Fred Nyberg, professor i biologisk beroendeforskning vid Uppsala Universitet, men vi vet att endorfiner, som påverkar dopaminproduktionen, är inblandade när det gäller både eufori, sexualitet och närhet.
Ett slags biologiskt syfte med dopaminet skulle kunna vara att vi belönas när vi gör sådant som är bra för artens överlevnad, som till exempel att fortplanta oss.
- Men så enkelt är det inte, säger Fred Nyberg. Alla upplevelser förmedlas visserligen genom kemin, men den måste sättas igång av något. Ett minne till exempel.
Det går att vända på steken också, och börja med kemin och genom att påverka den framkalla upplevelser och känslor.
- Det går absolut att jämföra den njutning som en drog ger med en upplevelse i verkligheten, säger Fred Nyberg. Problemet är att en drog väldigt snabbt övergår från att framkalla eufori till att istället ge ett stort obehag om man inte tar den.
- Vissa människor verkar också ha en medfödd genetisk känslighet för eufori. De drabbas oftare av passioner som dessutom är vanligare på våren. Och en del har en talang för att framkalla den hos andra. Som sol-och-vårare.
Enligt sociologin, som studerar människan som samhällsvarelse, handlar passionen i första hand om att vi vill vara omtyckta och tycka om. Och om att inte se verkligheten i vitögat.
- En människa som blir förälskad definierar om sina band till andra oerhört snabbt och kraftfullt, säger Jan Trost som är professor i sociologi i Uppsala. Verkligheten slutar att existera när passionen träder in och vi blir mer eller mindre blinda för sådant som alldeles nyss kändes jätteviktigt, som banden till våra nära och kära, till exempel. Till och med till våra barn.
- Och samtidigt vill vi tro på en illusion om stor och evig kärlek och ett liv utan vardagstristess och fostrar varandra till att tänka att det är möjligt. Helst av allt vill vi både ha kakan och äta den: vi ska kunna bli förälskade, men utan att skada andra.
Och den moderna människan försöker, enligt Jan Trost, lösa dilemmat på nya sätt, historiskt sett.
- Ett sätt är att vara särbor: Att låta bli att flytta ihop och dela vardagen fast man skulle kunna göra det. Då kan man fortsätta att äta romantiska fredagsmiddagar och behålla passionen.
- Men det vanligaste är ju att man träffas och tycker om varandra och flyttar ihop och får barn – och att kärleken så småningom rinner ut i sanden. Och då börjar vi söka det icke-vardagslika igen...
Owe Wikström är professor i religionspsykologi i Uppsala och författare. Att prata med honom om passioner är att börja använda stora ord: frälsning, lidande, transcendens, återfödelse.
- Det finns stora likheter mellan religiös och jordisk passion, säger Owe Wikström. En är att det är något vi drabbas av. Vi upplever oss inte som subjekt i förhållande till passionen, utan som objekt. En annan är att extasen är något vi inte kan hålla fast. Både den religiösa och jordiska passionen utgör ett skört och övergående ögonblick, fyllt av både njutning och smärta.
En skillnad är dock, enligt Owe Wikström, att den vi älskar, eller tillber, ser olika ut. I förälskelsepassionen är det en annan människa. I den religiösa passionen är det Gud, en evig gestalt som dessutom är alltigenom god, som den troende ser det.
Owe Wikström tror att det är samma psykologiska mekanismer som är i funktion när vi blir förälskade i andra människor och upptagna av Gud.
- Både den religiösa och den individuella passionen erbjuder en möjlighet att luckra upp bilden av sig själv och göra en ny, blixtsnabb, positionsbestämning.
En chans alltså, att se sig själv med en annans ögon, mänskliga eller gudomliga.
- En religiös människa kan tala om att förlora sig själv för att äntligen hitta vem han eller hon verkligen är. Både den religiösa och jordiska passionen kan antagligen fungera som ett sådant avsked av jaget eller egot. Men båda kan naturligtvis också vara ett slags egotripp.
Vissa forskare menar till och med att kärleken, i vår sekulariserade tid och kultur, övertagit den kollektiva andlighetens roll och blivit ”en religion för två”.
-Men, säger Owe Wikström, både kärlekens och religionens innersta kärna är undanglidande. Vad förälskelse, eller Gud, EGENTLIGEN är kan vi aldrig få veta. Det går inte att förstå och förklara intellektuellt och rationellt.
Inte heller Tomas Böhm, psykoanalytiker och författare, gör några försök att tala om vad passionen ÄR. Men däremot vari den har sitt ursprung.
- Det finns i vår kultur och familjestruktur bara två säkra, intensiva tvåpersonsrelationer, säger Tomas Böhm. Den ena är den symbiotiska relationen mellan mor, eller första vårdare, och spädbarn och den andra är förälskelsen. Och de har väldigt mycket gemensamt, som till exempel en intensiv närvarokänsla, att man inte behöver något annat än varandra, att man sitter ihop och inte riktigt vet om man är en eller två...
Att bli förälskad är, enligt Tomas Böhm, att återigen och plötsligt träda in i ett tillstånd som man saknat sedan man som mycket liten befann sig där tillsammans med sin mor eller hennes ersättare.
- Det är därför passionen känns ”som att komma hem” och någon man alldeles nyss träffat som en man ”känt i hela livet”.
Med det här synsättet ger den passionerade kärleken också en möjlighet att läka gamla, själsliga sår.
- Det den första vårdaren förmedlade om vem man var, det var också det man upplevde sig som. När man blir förälskad och överlämnar sig och försvinner in i sin älskades ögon får man en möjlighet att kliva ur vuxenhetens stelhet och korrigera berättelsen och hitta en mer levande version av vem man är.
Passionen, både den första mellan spädbarnet och dess vårdare och den vuxna, innehåller dock, enligt psykoanalytiskt synsätt, en smärtsam komplikation.
- Ja, säger Tomas Böhm, förr eller senare måste den avbrytas. Det kommer alltid in något tredje och ”förstör”. I barnets fall är det pappan, eller mammans egen, yttre värld. I passionen mellan vuxna är det verkligheten som tränger sig på efter kortare eller längre tid. Och det här är smärtsamt för alla parter: att både vilja vara kvar i den exklusiva tvåsamheten och längta efter ett eget liv ute i världen.
Det barnet går igenom kallas, med psykoanalytiskt språkbruk, oidipalfasen och innebär mycket förenklat att barnet hatar ”det tredje” som rivaliserar med det om mammas totala uppmärksamhet och därför försöker inta dess plats. Ett projekt som är dömt att misslyckas. De barn som lyckas ta sig ur knipan gör det genom att ta till sig det löfte som ”det tredje” trots allt ger: du ska också bli vuxen en dag, ha makt, ord, en man/kvinna.
Klart är att passionen, som psykoanalysen ser på den, i sina djupaste lager bär spår av både den intensiva, intima symbiosen med den första vårdaren och de senare oidipala erfarenheterna.
- Den passionerade kärleken, säger Tomas Böhm, handlar inte om att återinträda i det man var med om i barndomen, men de upplevelserna utgör förälskelsens bottenklang, och är vad man har att gå vidare med som vuxen.
- I den ”goda” passionen blir man förälskad i någon som representerar de bästa minnena av både en själv, mamma, pappa och andra viktiga personer. Tillsammans med en sådan människa kan man känna tillhörighet, identitet, att man har en plats i världen och en mening med sitt liv. Man kan både vara ”egen” och uppleva stunder av ”sammansmältning”. En sådan förälskelse går också över, men den är en bra startpunkt för ett långt och berikande kärleksförhållande.
Publicerad på Dagens Nyheters Insidan 20010828.