Det är inte en älskad som är försvunnen, på ett sätt död. Det är inte mitt barn. Inte en mamma. Det är min psykoanalytiker. Fru Freud, som jag träffade i femtio minuter fyra gånger i veckan under sju års tid, på ett sommarlov när. Som det tog mig mellan trettisex och fyrtiosju minuter att gå till, beroende på var jag bodde under de där åren, jag hann flytta några gånger, som jag gick till i sol och regn, i blåst, i mer eller mindre storm över den där bron dag efter dag efter dag efter dag. En gång, det var iskallt men vått, världen där högt uppe över vattnet var inneslutet vit av yrande snö, det blåste hårt. Det var bara jag som gick över bron då. Med uppfälld luva och nedböjt ansikte för att skydda mig mot isblåsten. Med nästan slutna ögon. Det som ven från himlen var fruset splitter. Min jacka, det var den mörkröda som jag hann både köpa och, sedan både fodret och dragkedjan gått sönder, slänga under de där sju åren, jackan höll emot ovädret men den isblandade vassa snön smälte mot mina smalben knän och lår, för att sedan frysa fast. Blött tyg med köldsköldar mot vindrikningen. Plus minus noll direkt mot huden. Det sprängde och blossade. Allt som hördes och syntes var den vita vinden. Bilarna som diffusa grå skuggor på min högra sida. Jag gick så fort jag förmådde med grund andning och böjd nacke.
Fru Freud, som jag gick till mer än tusen gånger, ettusenetthundra kanske. Eller ett och två. Som jag gick till, och åkte buss. Buss både fram och tillbaka under graviditeten med Sasja. Åtminstone i slutet. Som jag åkte buss till de gånger jag var verkligt sjuk. Jag ställde ytterst sällan in en timme. Jag gjorde det någon gång när jag spytt hela natten och förmiddagen och ändå tänkt mig att komma till klockan tre, men fått ge upp. Då ringde jag, någon enstaka gång, vid halv två eller två och sa att jag inte klarade av det. Vid något tillfälle hade jag för hög feber för att kunna ge mig ut.
Jag ställde in några gånger på grund av jobb. Ett fåtal gånger under sju år. Jag la mitt livsschema utifrån fru Freuds, utifrån de tider jag tilldelades av henne. Det hände att jag planerade in möten i andra städer tidigt på morgonen och tog mig dit kvällen innan och sov över för att hinna tillbaka hem till min timme hos henne vid lunch under de år jag hade en sådan. Jag minns att jag kom med flyget en gång, planet var i tid, jag sprang från bagageutlämningen till flygbussarna och hann med en buss som precis skulle gå och jag sprang från flygbusshållplatsen till fru Freuds mottagning med resväskan efter mig på tjutande hjul. Och jag hann. När hon öppnade sin dörr satt jag i väntrummet som alla andra dagar, fast med en flygmärkt hårdplastväska bredvid stolen. När timmen började gick jag in och la mig på sängen i hennes rum som om ingenting speciellt föregått vårt möte. Med svetten sprutande under skjortan.
Jag tyckte, i tider, att våra sammankomster var meningslösa. Att vårt arbete inte ledde någonstans, eller inte tillräckligt långt, tillräckligt mycket. Inte var mig till tillräcklig hjälp. Jag kände, under en hel termin och mer därtill, att jag inte ville fortsätta om fru Freud inte slutade med det hon höll på med då. Och några, ytterst få, gånger ställde jag in i protest. Vände jag min plåga till raseri och riktade jag detta raseri mot fru Freud på ett sådant sätt att jag uteblev. Försvann för henne så som hon tog sig rätten att försvinna för mig varenda gång vi sågs, efter varenda timme, fyra gånger varje vecka, över tusen gånger, över ettusenetthundra: varenda timme när hon, efter idogt skrapande idogt petande och rispande och grävande fått mitt frilagda hjärta framburet till sig där i rummet. Fått mina blottade fortfarande pulserande inälvor i en rondskål, för att därefter be mig gå.
Jag blev, sedan jag under något år funderat på när jag ville sluta, och sedan vi ett drygt halvår innan jag verkligen gjorde det bestämt ett datum, lite mindre restriktiv och avbokade några analystimmar för att jag hellre ville göra andra saker. Sådant som hörde det nya livet och yrkeslivet till. Jag började längta efter att använda min tid och min energi till annat, efter att vända mig utåt. Efter att bli fri. Efter sju år.
Men, totalt sett, så var jag nästan alltid där. Så kom jag så gott som alltid till mina timmar, och kom i tid. Så låg jag så gott som alltid på sängen, på min säng i fru Freuds rum i de där femtio minuterna som på psykoanalytiska kallas för en timme på alla måndagar, tisdagar, onsdagar och fredagar under sju års tid. Det finns bokstavstrogna analytiker och andra som hävdar att en analystimme ska vara 45 minuter och inte 50, men fru Freuds timmar var 50 minuter långa. Hur bokstavstrogen just hon egentligen var eller inte var får jag aldrig veta. Under våra år tillsammans tyckte jag mig emellanåt få bevis för både att hon var det och för motsatsen.
Jag var borta i sex dagar, det vill säga uteblev från tre analystimmar, när jag födde lilla S eftersom det inträffade på en lördag. Och jag ställde in tre timmar och frigjorde därmed fem hela arbetsdagar, en söndag inräknat, mitt under brinnande termin när Nika föreslog det, när jag för inte så länge sedan hade påbörjat mitt tredje år hos fru Freud och när Nika arrangerade reportageresan åt oss. När jag annars aldrig ställde in. Men då sa jag av någon anledning och utan att ens fundera på saken ”ja” till Nika och uteblev från tre analystimmar på raken och följde med henne ut till ön och lät henne komma hela vägen in.
Fru Freud ställde inte ofta in hon heller. Det var inte helt ovanligt att hon var hes eller täppt. Ibland såg jag det på henne redan när vi hälsade i dörren till det innersta rummet efter att hon öppnat för mig, att hon var förkyld. Det hände att vi undvek att ta i hand när vi hälsade för att inte smitta varandra. Att någon av oss undlät att sträcka fram handen mot den andra som vi annars alltid gjorde och istället för att ta ett steg fram och emot tog ett tillbaka: ”Jag är inte riktigt frisk idag. Det skulle vara onödigt om vi smittade varandra”.
Ibland kände jag på lukten i rummet att hon ätit halstabletter när jag kom. Ibland hörde jag hur hon, då och då under vår timme, tog en tablett ur en påse och stoppade i munnen där bakom mitt huvud där hon alltid satt. Det hände att hon hostade, snöt sig, nös. Vid ett tillfälle frågade jag om hon varit på begravning samma dag, utifrån något jag lagt märke till under vår korta hälsningsritual i dörröppningen. Och hon svarade att ja, det hade hon. En gång skrattade vi tillsammans för att jag så fort jag lagt mig ner påpekade att hon måste ha ätit lussebulle strax innan jag kom, att jag kunde känna det på lukten. Det luktade alltid av kaffe i rummet på eftermiddagarna, på mina timmar klockan tre. Jag vet inte vad fru Freuds parfym heter, men jag reagerar alltid och fortfarande instinktivt och omedelbart när jag känner doften av den på bussen eller i kassakön i mataffären eller någon annan stans. Det kommer jag förmodligen alltid att göra.
Fru Freud ställde inte ofta in, men hon hade alltid semester – eller vad hon nu hade – i två månader på sommaren, och hon arbetade inte under två veckor vid jul och två veckor vid påsk. Det förekom att hon var borta en dag här eller ställde in en timme där av skäl som jag mycket sällan fick veta något om, även om jag frågade. Hon var däremot alltid mycket intresserad att få reda på vad jag tänkte eller trodde om varför hon skulle vara borta. Av hur jag kände. Jag kände mycket sällan något alls i de lägena: när hon till exempel inledde en tisdagstimme med att säga att hon skulle vara borta den följande måndagen. Att det skulle bli skönt att slippa gå över bron när det nu ändå regnade hela tiden, kanske.
Det hände, ett antal gånger under åren, att fru Freud ringde sig sjuk. Ringde på min hemtelefon på morgonen. Det hände att varken jag eller någon annan hörde signalerna eller hade tid eller möjlighet att svara och att hon pratade in ett meddelande om att hon var sjuk, men räknade med att vara tillbaka på jobbet den och den dagen. Och om inte så skulle hon höra av sig igen. Det hände att jag lyssnade på de där meddelandena om och om igen, sedan. På hennes röst hemma hos mig. Eftersom jag, i perioder, vissa dagar var den första patienten hon hade på morgonen gav hon mig sitt hemnummer så att jag skulle kunna nå henne innan hon hunnit ge sig iväg till mottagningen om jag var sjuk eller fick något annat akut förhinder. Jag satte den gula post-it-lappen med hennes telefonnummer skrivet med blå kulspets i min almanacka och flyttade över den till den nya kalendern varje gång jag bytte. År efter år. Den var ett förtroende. Jag ringde numret ett fåtal gånger under alla år. Det var någon som jag antog var hennes man som svarade varje gång jag ringde. Fru Freud var inte hemma, eller inte tillgänglig. Jag bad alltid att få lämna ett meddelande.
Och hon ställde in alla timmar och stängde mottagningen under klämdagarna på våren, vid långhelgerna. Tiden efter påsk och fram till sommaren var alltid svår. Det var luckor hela tiden. Stora hål och sår. Jag kunde aldrig säkert veta då, huruvida marken fram till sommaruppehållet bar. Om det var frost på nätterna eller inte, om gräsmattan i parken som jag alltid sneddade genom efter att jag gått över bron skulle vara fast och frusen på morgonen eller bara våt och uppluckrad med djup lös lera under en tunn och förrädisk isskorpa. Fru Freud ställde in på klämdagarna, eller, hon räknade dem nog snarast som helgdagar, som lördagar, jag tror att det var självklart för henne att hon inte jobbade då, som för alla som tillämpar kontorstid. Jag hade gått hos henne i mer än tre år när det hände, i närmare fyra än tre. Hon hade redan haft stängt under de där klämdagarna vid vårens långhelger under tre år i rad när vi missförstod varandra. När allt var som värst. När jag irrade runt med barnvagnen på gatorna på dagarna och inte visste vad jag skulle ta mig till. Vart jag skulle gå någonstans. När jag inte tyckte att hon var mig till mycket hjälp, fru Freud. När hon inte var det. Men hon var det enda jag hade att hålla mig i och måndagarna var de minst fasanfulla eftersom jag visste då att jag skulle gå till henne i tre dagar i rad.
Det var den våren vi missförstod varandra genom att jag, när vi pratade om påsklovet, frågade henne om hon skulle ställa in något mer under våren och hon svarade nej och jag tänkte aldrig tanken fullt ut men jag trodde det ändå, på någon otänkt nivå, jag trodde att fru Freud skulle hålla sin mottagning öppen även på klämdagarna för att hon såg hur illa det var ställt med mig. För att hon förstod. Och min mamma kom för att passa det knappt halvårsgamla barnet och jag tog bussen till fru Freud eftersom mamma ville vara ensam med bebisen som kunde bli hungrig när som helst så kort tid som möjligt och jag halvsprang från busshållplatsen till porten som jag gått in genom hur många gånger som helst och drog upp den och gick upp för trappan till mottagningen och dörren in till fru Freud var låst. Jag förstod det först inte. Jag försökte öppna den några gånger. Tryckte in koden och väntade på klicket och tryckte ner handtaget. Men den gick inte upp. Jag tänkte att hon var på väg. Hon brukade komma precis i tid ibland. Jag tänkte att hon skulle kunna göra det en sådan här dag, komma precis. Men hon hade aldrig kommit för sent, alltid åtminstone några eller åtminstone någon minut innan vi skulle börja. Jag satte mig i trappan utanför mottagningsdörren. Hon hade alltid kommit. Och minuterna gick och hon kom inte. Och jag kände på dörren igen och såg att säkerhetslåset var låst, fick syn på den där kraftiga kolven i springan mellan dörren och dörrposten och det var ingen där inne och det hade inte varit någon där på hela dagen. Mottagningen var stängd, låst och stängd och hon skulle inte komma. Jag satt i trappan utanför fru Freuds dubbelt upp låsta dörr och hon skulle inte komma och jag smälte i skam, över att jag hade kunnat tro att hon skulle göra det. Och jag gick ner för trappan och ut genom porten och ut på gatorna. Kröp ner som en orm, utan ben, någon sorts mask. Jag gick hem över bron. Längs med gator och gator och genom parken och över bron i dimma, i skam. Hon kom aldrig. Jag hade trott det, men det var inte så. Jag hade trott på att jag skulle få komma fast det var klämdag för att hon visste att jag inte klarade mig annars, men jag hade haft fel. Jag gick över bron. Gick runt i parken så att jag skulle komma hem i den tid jag sagt, som om jag hade varit hos fru Freud och sedan tagit bussen hem. Gick med alla tankar utplånade. All kapacitet sammanhållande. Jag berättade inte vad som hänt. Tog barnet från mamma, bara, så fort jag kom innanför lägenhetsdörren, tog det i tystnad och satte mig på en stol och drog upp tröjan och lät det äta ur mig, tillintetgjord.
Det är inte en älskad som är försvunnen. På ett sätt död. Det är inte ett barn. Inte en förälder. Det är fru Freud. Saknaden efter henne är inte panikartad. Den tomhet hon lämnat efter sig efter sju år ger mig utrymme. Jag kan känna hennes närvaro, inte alltid men ofta. Så mycket jag vill ha av den, när jag vill. Jag kan avstå. Det är jag som väljer, bestämmer. Det är jag som kan äta närhelst jag är hungrig, hur mycket eller hur lite jag vill. Det är jag som kan ta för mig när jag behöver. Jag får. Det är uppdukat inom mig. Inte alltid, inte alla dagar, men tillräckligt ofta.
Jag går inte över bron så ofta nu. Det händer, men jag går oftast på andra ställen. Olika vägar och sträckningar beroende på vad jag ska göra och vart jag ska, eller på vädret. Utifrån min nya dagordning, min frihet. Beroende på Sasja och på vad han har för schema och aktiviteter. På Nika. Det kan gå tider då jag inte tänker på fru Freud över huvud taget, det kan gå långa tider när jag inte känner av hennes närvaro i mig, inte behöver nära mig med minnet av henne, släpper henne helt för att jag har annat att göra, för att jag har ett liv att leva, och lever det. Och det finns tider när jag söker henne, när jag behöver, när jag söker efter henne i mig, när jag försöker minnas precis vad hon sagt om vissa saker, precis hur hennes röst lät när hon sa det, känslan av att ligga på sängen i hennes rum med hennes andetag alldeles bakom mig. Knarrandet av hennes stol då och då. Lukten av hennes parfym, av kaffe på tretimmarna. Tystnaden i rummet och de svaga trafikljuden utifrån. Skrapandet av något mot golvet på våningen ovanför, en vattenledning som brusar och en telefon som ringer i något annat rum någon stans i huset. Den stora huskroppen. Det händer att jag stannar upp och tänker efter, så logiskt och rationellt som jag kan, på vad hon skulle ha sagt om jag kommit till henne och berättat om just det problem jag för tillfället har. Den tanke eller känsla som inte vill släppa, som stör för mycket. Försöker gissa mig till hur hon skulle förhållit sig, spelar upp ett fiktivt samtal mellan henne och mig själv i huvudet. Letar mig fram till hur vi skulle resonerat, fru Freud och jag. Vilka aspekter av saken hon skulle hakat på och vilka hon skulle lämnat därhän. Vad jag skulle ha hållit med henne om, känt varit sant.
Det händer att jag bara minns hur det var. Om jag är ensam hemma, barnet hos Leo eller någon annan och Nika bortrest någonstans, det händer att jag plockar fram minnet av min säng i hennes rum, av det brunrandiga sängöverkastet och filten vid fotändan, av tapeten, reproduktionerna på väggarna, av ljuset, mönstret i det något ojämna taket, ljuden inifrån huset och utifrån. Fru Freuds andning bakom mig och hennes hummanden. Våra ord, när det fungerade. När orden var en kanal av kontakt mellan våra kroppar i rummet, min på sängen och hennes i stolen strax bakom, när orden bar allt annat som rörde sig mellan oss i en bana mellan sängen och stolen, henne och mig, i ett omlopp av närvaro. Förbindelse. Det händer att jag minns hur det kändes, och låter mig bäras av det och somnar så, helt lugnt.
Det inträffar någon gång då och då att världen omkring mig blir hon. Allt till hennes kropp. Hur den oförhappandes stillnar, hur vattnet längs strandpromenaden där jag går efter att ha lämnat Sasja på hans dagis någon morgon plötsligt framträder fullt ut, i den djupaste transparens, hur stenarna på bottnen en liten bit ut från stranden får sin exakta och självklara lyster genom just den dagens disiga och bleka sol, hur en trädgren manifesterar sig och jag måste stanna och se, titta, se. Gapa, ta emot, svälja mig mätt. Hur världen omkring mig för ett ögonblick blir lugn, fullmålig. Tillräcklig. Som de gånger orden bar oss i rummet. Eller, under vår sista tid tillsammans, tystnaden. När det fungerade. När flödet var fritt, ådrorna inte igenkläggade, när näringsutbytet var möjligt, pågick. När allt blev helt stilla i fru Freuds rum, alla föremål tunga och självklara, på sin plats, och vi andades tillsammans av luften som omslöt oss och jag inte behövde anstränga mig över huvud taget. Bara ligga alldeles stilla och ta emot med skyddande väggar åt alla håll, väggarna i fru Freuds rum, och alla de där välbekanta dova ljuden runt omkring i huset, avlägsna och närvarande, i omlopp. När vi stod i förbindelse med varandra och jag hade tillgång till allt, fick vila så hos henne. Det händer att det händer igen, att jag kan komma i en sådan kontakt med mig själv. Att världen blir en vänlig plats för ett ögonblick när jag behöver det. En generös och kommunicerande enda kropp. Att jag hör till.
Ur ”Fru Freud och jag”, sid. 9 – 20.