Varför är det så svårt att rubba den bristande jämställdheten? Ett skäl kan vara att psykologin efter Freud placerar oss i en ordning där själva begäret formas utifrån könens under- och överordning, skriver Anna Lytsy.
Vad är det som går och går utan att någonsin komma fram till dörren, eller till någonting över huvud taget?
Klockan. Och jämställdheten.
Det var orättvist skrivet. Det har hänt massor på jämställdhetsområdet sedan kvinnor fick rösträtt och myndighet oavsett civilstånd 1921, rätten till delad föräldraledighet infördes 1974, fri abort 1975 och den första kvinnliga biskopen tillträde 1997. Idag yrkesarbetar 81 procent av kvinnorna och 87 procent av männen, till skillnad mot 1970 då siffrorna var 60 respektive 90 procent, och den andel av föräldraledigheten som tas ut av pappor är nu drygt 22 procent.
Men kvinnor mellan 20 och 64 år utför lika mycket obetalt som betalt arbete, medan män arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt. Sammanboende småbarnsmammor arbetar ungefär 15 oavlönade timmar mer i veckan än sina sambor/makar -och drygt en timme mer om dagen än sina ensamstående systrar. Kvinnor tjänar 84 procent av vad män tjänar, och andelen kvinnliga styrelseledamöter i börsnoterade företag är 19,5 procent.
Det finns alltså ett motstånd här. Ett lika långlivat som livskraftigt motstånd mot fullt ut genomförd jämställdhet. Vad det nu månde vara. Enligt den definition som styr regeringens politik innebär jämställdhet att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. I de fyra jämställdhetspolitiska delmålen beskrivs detta närmare som jämn fördelning av makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet, jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet samt att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Få människor i Sverige idag torde säga sig inte vara för ovanstående. Samtidigt vittnar verkligheten fortfarande om 15 oavlönade arbetstimmar i veckan, 84 procent av lönen och 19,5 procent av styrelseposterna.
Varför jämställdhet är så svårt att uppnå finns det många som har försökt förklara, och många som har förklarat, utifrån vitt skilda förståelse- och verklighetsmodeller. Ett förklaringsfält som med tiden kommit att intressera mig mer och mer är det psykoanalytiska -vars teorier till stor del ligger till grund för såväl utvecklingspsykologin som vetenskapen psykologi över huvud taget. Det vill säga för en stor del av de kulturellt införlivade grundantaganden om vilka vi är och vad som är friskt, sjukt, normalt och onormalt i våra liv. Eller med andra ord de könsrelaterade normer och beteendemönster som är förhärskande och ger sig tillkänna överallt och hela tiden: i så gott som varenda Disneyfilm, löneförhandling och danshak efter midnatt -liksom i en förbluffande stor del av den psykologiska facklitteraturen.
Och utifrån just de här antagandena och förhållningssätten finns det något som de flesta människor prioriterar högre än att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma sina liv. Och detta något är en upplevelse av olikhet. Och inte vilken olikhet som helst, utan en specifik och könsrelaterad sådan. Och inte bara könsrelaterad i allmänhet, utan baserad på en könsbestämd under- respektive överordning. Åtminstone en liten en. För om den könskodade, hierarkiserade skillnaden mellan kvinnor och män försvann skulle laddningen mellan könen upphöra och erotiken dö. Ifall kvinnor och män verkligen var helt jämställda skulle begäret mellan dem ta slut.
Den som intresserar sig för psykoanalytisk/psykologisk teori och specifikt sådan som berör begär står snart öga mot öga med Oidipus. Precis som kungasonen från Thebe anses alla barn genom den av Sigmund Freud namngivna psykosexuella utvecklingsprocessen möta ett antal livsavgörande inre utmaningar under ett antal tidiga år -för att efter genomförd färd ha erövrat både ett själv och en vetskap om sin plats i världen: av natur har under stor psykisk möda blivit kultur. Ett väsen har blivit människa. Och inte bara det, utan genom oidipus specifika vindlingar dessutom flicka eller pojke, och därigenom placerad i respektive position i det kulturella begärsspelet.
Jag tycker att det är mycket som är storslaget med den här kulturberättelsen om hur vi blir till som subjekt i en symbolisk ordning. För på något sätt går det naturligtvis till när vi alla som mycket små slutar uppleva oss som en med alltet förenad kropp och träder in i kulturen som tänkande och talande individer. Jag tycker att psykoanalysen är storslagen som ger sig i kast med att både ställa och försöka besvara de existentiellt stora frågor som handlar om hur det kan gå till. Men jag ifrågasätter oidipus. Enligt teorin går vägen till den insikt om avskildhet som alla barn måste göra för att erövra sig själva som subjekt nämligen alltid via upptäckten av skillnaden mellan könen. Och inte nog med att det förutsätts att barnet ska inse att olikheterna mellan kvinnors och mäns kroppar innebär något avgörande, i motsats till andra synliga men betydelselösa skillnader människor emellan, som till exempel hudfärg. Det förutsätts också att barnets upptäckt av könsskillnaden består i upptäckten av att människor antingen har eller inte har snopp. Och när flickan upptäcker att pojken har en sådan antas hon uppleva att hon saknar något, medan pojken inför samma konstaterande förutsätts känna rädsla för att förlora vad han fötts med. Det är alltså snoppen som är avgörande. Eller fallos, eftersom det inte längre är en fysisk och faktisk snopp vi talar om när upplägget förskjuts från individuell till kulturell och symbolisk nivå. Men likväl: begäret har bara en signifikant. Förhållandet mellan könen är per psykologisk definition assymetriskt och bygger på att den ena identifierar sig med och den andra önskar komma i åtnjutande av – ikonen för det båda vill ha.
Att den här gång på gång upprepade kulturberättelsen i psykologisk form låter som den gör beror så klart på att analysander, patienter och klienter under hundra års tid tillhandahållit material till sina psykoanalytiker, psykologer och psykoterapeuter som därför dragit vissa slutsatser. Samtidigt är det självfallet så att den psykologiska arenan lika lite som någon annan utgör ett ideologiskt frirum. Naturligtvis är det så att andra berättelser om hur vi blir till som kulturvarelser och om hur vårt begär formas har passerat ohörda, alternativt har patologiserats under psykologins historia. Det är fullt möjligt att se oidipus som en teori sprungen ur en förgången tid som idag först och främst reproducerar den rådande fallocentriska och patriarkala ordningen genom att legitimera en strukturell under- och överordning mellan kvinnor och män. Trots att det finns andra både vittnesmål och teser om hur det kan gå till när vi blir människor i kulturen, och trots att både feminismen och queerteorin påpekat detta i åtminstone 50 respektive 25 år.
Jag tror att det är svårt, men jag tror att det är möjligt för människor att vara olika och jämlika. Men jag tror inte att det går för kvinnor och män att vara olika och jämställda. Jag tror inte att oidipusteorin och regeringens jämställdhetspolitiska mål, eller jämställdhet över huvud taget, är kompatibla. Inte så länge vi som kultur fortsätter att både betrakta och gestalta den påstådda skillnaden mellan könen som skillnaden framför alla anda. Inte så länge den såväl påbjudna som vid en psykologiskt ”lyckad” oidipusresa internaliserade olikhetens springande punkt består i vem som är respektive inte är i besittning av det gemensamma begärets manligt kodade signifikant. Inte så länge fallocentrismen förblir vår kulturella ordning.
Jag tror att vi måste välja framöver: antingen fortsätter vi som kollektiv att hålla vår dominerande kulturberättelse, för att inte säga skapelsemyt om vilka vi är och ska vara i könshänseende för helig och accepterar att under- och överordning mellan kvinnor och män är den begärsform den ger. Inklusive att det är en inre ordning som vi aldrig kan isolera till bara sängkammaren eftersom begäret – allra minst begäret – är något vi lämnar kvar där utan något vi har med oss varhelst vi går: både bakom dammsugaren, i barnklädersaffären och styrelserummen. Eller också kan vi fråga oss hur alternativen ser ut.
SKRIBENTEN
Anna Lytsy är frilansjournalist och författare. Hennes senaste roman ”Fru Freud och jag – en historia om begär” (Normal förlag 2009) innehåller bland annat en inifrånskildring av en psykoanalys samt diskuterar psykoanalytisk begärsteori.
KÄLLORNA
”Postoidipus”
Malin Fors
(Göteborgs universitet 2007)
”Kärleksrelationer. Lust, aggression och sexualitet”
Otto Kernberg
(SFPH 1997)
”Psykoanalys och feminism”
Juliet Mitchell
(Gidlunds 1977)
”Begär och etik. Om kön och kärlek i den fallocentriska ordningen”
Jurgen Reeder
(Symposion 1994)
De siffror och den statistik som använts är den senast tillgängliga från:
Statistiska centralbyrån
Försäkringskassan
SIS Ägarservice AB
MER
Sigmund Freuds oidipuskomplex har lånat sitt namn från Sofokles drama Kung Oidipus från 400-talet f. Kr, i vilket kungasonen Oidipus förutspås döda sin far och gifta sig med sin mor. Oidipuskomplexet är ett centralt begrepp inom psykoanalytisk teori och antas förklara hur vi blir till som autonoma individer i ett kulturellt sammanhang. Genom att inse könsskillnaden antas barnet under oidipusprocessen acceptera sig självt som flicka eller pojke, och utveckla ett begär riktat mot det motsatta könet.
Publicerad i Dagens Nyheter den 8 mars 2010.