HUR BETYGSÄTTA EN VERKSTAD?
Förr sågs kunskap som mätbara fakta, och hjärnan som ett lager där det fick plats mer eller mindre. Nu är kunskap en process och hjärnan en verkstad. Men hur betygsätter man en verkstad?
Nej, det fungerar inte. Dagens betygssystem. I alla fall inte enligt intentionerna.
- Lärarna gör allt som står i deras makt för att klara av att sätta betyg, men det sker inte enligt statsmaktens intentioner. Så här i efterhand kan man faktiskt undra om ministrarna visste vad de gjorde när de införde det mål- och kunskapsrelaterade betygssystemet 1994-1995, säger Bengt Selghed.
Och han fortsätter:
- Eftersom likvärdighetsprincipen inte fungerar är det ytterst en fråga om rättssäkerhet för eleverna.
Bengt Selghed är fil. dr. i pedagogik och universitetslektor vid Högskolan i Kristianstad. Hans avhandling ”Ännu icke godkänt. Lärares sätt att erfara betygssystemet och dess tillämpning i yrkesutövningen” lades fram vid Malmö högskola hösten 2004. Och Bengt Selghed hade varit intresserad av och arbetat med betyg under lång tid innan han doktorerade. 1977 och 1992 deltog han, till exempel, i remissarbetena till Betygsutredningens respektive Betygsberedningens förslag på betygssystem.
- Egentligen har jag intresserat mig för bedömnings- och betygsättningsfrågor ända sedan jag utbildade mig till folkskollärare 1967- 69. Under praktiken betygsattes till exempel min undervisningsskicklighet utan att någon egentligen visste vad ”undervisningsskicklighet” var för något. Det kunde handla om yttre faktorer som klädstil eller hur man höll morgonsamlingen. Sådant fick mig att fundera över betygens jämförbarhet.
Sedan ”Ännu icke godkänt” kom ut har Bengt Selghed ägnat mycket tid åt att resa runt i landet och tala inför lärare och skolledare om sina forskningsresultat.
- Jag är översköljd av mejl och far som en tätting. Det verkar som om många av mina åhörare blir lite chockade över vad jag säger när jag föreläser, och en del skolledare har ifrågasatt om jag verkligen ska berätta om mina resultat för lärarna. Men om det nu är så att det jag kommit fram till stämmer för fler än de jag intervjuat så måste det spridas så mycket som möjligt, och signaleras till statsmakten.
Enligt Bengt Selghed är det många små missförstånd och misstag under lång tid som har lett fram till dagens oordnade, för att inte säga omöjliga, situation på den svenska betygsfronten. När han ska förklara varför det blivit som det blivit sker det genom en historisk tillbakablick över såväl betygssystemets konstruktion och funktion som hela samhällsutvecklingen i Sverige ända sedan 1800-talet:
Tiden från 1800-talets början, när betyg mer systematiskt började ges, och fram till andra världskrigets slut kallar Bengt Selghed för ”de absoluta betygens”. Samhället var under denna tid stabilt och de flesta barn och unga fick den utbildning de behövde inför livet genom att tillsammans med vuxna delta i arbetet på en bondgård. Innan folkskolans införande år 1842 fanns inga bestämmelser om betyg och betygsättning. Det förefaller som om lärare uppfattade betygsättningen som ett sätt att kartlägga och bedöma naturgivna egenskaper hos sina elever.
1897 infördes en sjugradig betygsskala i läroämnena i folkskolan. Några allmänna anvisningar eller målbeskrivningar för betygsättningen fanns inte, utan det hela byggde på oskrivna regler och traditioner. Efter hand skedde en förskjutning från betygsättning av elevernas personliga egenskaper mot deras kunskaper och färdigheter i läroämnena, men det förekom ingen egentlig diskussion om huruvida betygen var rättvisa och/eller likvärdiga. Det berodde antagligen på den auktoritet skolan och lärarna hade, på betygens begränsade betydelse för elevernas framtid och på den utbredda föreställningen om att betygen var absoluta, det vill säga att varje betygssteg svarade mot ett bestämt mått av kunskaper, som läraren förväntades ha kontroll och överblick över.
Vartefter det förmoderna jordbrukssamhället övergick till ett industrisamhälle ökade efterfrågan på utbildad arbetskraft.
- Industrisamhället behövde människor som var utbildade, men på ett kollektivt och standardiserat sätt, och enligt en empiristisk kunskapssyn, säger Bengt Selghed.
Det var, enligt honom, denna ökade efterfrågan på många utbildade människor som, bland annat, låg bakom införandet av den så kallade enhetsskolan. En sådan skola för alla hade diskuterats sedan i mitten av 1900-talet och blev verklighet 1962 i och med den obligatoriska nioåriga grundskolan. Då infördes också vad Bengt Selghed kallar ”det normrelaterade siffersystemet” för betygsättning.
- Trycket på utbildningssystemet hade ökat i och med samhällsutvecklingen. Det var många som studerade, och betydligt fler elever än vad det fanns plats för som ville få tillgång till den nuvarande gymnasieskolan som infördes 1970. Det hade uppstått ett urvalsproblem som det gällde att hitta en lösning på.
De nya, femgradiga relativa sifferbetygen byggde på en helt annan princip än sina absoluta bokstavsföregångare. Betygen skulle fördelas i enlighet med normalfördelningskurvan för samtliga elever i landet enligt procenttalen 7 (för betyget 1), 24 (för 2), 38 (för 3), 24 (för 4) och 7 (för betyget 5). Sifferbetygens främsta funktion var att fungera urvalsgrundade och som information till eventuella arbetsgivare.
- Det normrelaterade siffersystemet var ett både sofistikerat och raffinerat sätt att lösa urvalsproblemet på, säger Bengt Selghed. Det var en effektiv metod att rangordna eleverna på, vilket också var systemets uttalade, främsta funktion.
Och alltihop byggde förstås, förklarar Bengt Selghed, på dåtidens starkt positivistiska och empiristiska vetenskaps- och kunskapssyn som påverkade inställningen till lärarrollen och undervisningen mycket.
- Kunskap sågs som något till sin natur kvantitativt, som fakta som man kunde ha mer eller mindre av, och som något som kan mätas objektivt.
Redan på 1970-talet började det dock höjas röster för ett annat sätt att se på kunskap. Olika samhällsförändringar som informationsteknologins gradvisa framväxt och Sveriges förvandling till ett mångkulturellt kunskapssamhälle påverkade utvecklingen. Kunskap började, av dem som studerade saken professionellt, ses som något mer än faktakunskaper i en större eller mindre mängd. Snarare som en kvalitetsskillnad i en människas sätt att uppfatta och förhålla sig till olika fenomen.
- Kunskapsbegreppet blev mer och mer konstruktivistiskt, något av människan skapat, samtidigt som kunskapsmängden i samhället exploderade, säger Bengt Selghed. Om man förut hade sett på hjärnan som ett lager där man kunde stoppa in mer och mer fakta började man nu se på den som en verkstad där det gällde att ha många verktyg.
Och statsmakten köpte det nya synsättet på kunskap i takt med att samhället och hela världen förändrades.
- Ja, säger Bengt Selghed. Frågan var, och är, bara hur man ska fastställa och mäta kvalitetsskillnader i människors olika sätt att förstå ett och samma fenomen. Det finns faktiskt inget objektivt sätt att göra det på, och än mindre att rangordna sådana kvalitativa skillnader utifrån.
Under 1990-talet genomfördes mycket stora förändringar av den svenska skolan som bland annat övergick till mål- och resultatstyrning och från statlig till kommunal regi, samt fick nya läro- och kursplaner. Förändringarna skedde bland annat utifrån den förändrade synen på kunskap, och därmed på skolans hela organisation och uppdrag.
- Dessutom var decentraliseringen praktiskt nödvändig eftersom byråkratin i Stockholm hade vuxit sig själv över huvudet, säger Bengt Selghed.
- Men alltihop krävde ett sådant genomgripande omtänk att projektet på ett sätt var dömt att misslyckas redan från början eftersom man inte signalerade tillräckligt tydligt från statsmaktens sida vilka stora förändringar det faktiskt var frågan om när det gäller synen på lärande och kunskap.
Ytterligare en bland alla skolnyheter under 1990-talet var införandet av ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem 1994 - 1995, det tredje i Bengt Selgheds historiska betygsöversikt. Bakgrunden var den förändrade synen på kunskap och frågor om vad det egentligen var som skulle mätas hos eleverna, och hur.
- Det hade funnits ett missnöje med siffersystemet länge, säger Bengt Selghed.
Och sedan säger han det som hans avhandling handlar om:
- Men eftersom lärarna inte hade förstått, eller fått möjligheten att förstå, den förändrade kunskapssynen, och eftersom det nya systemet i sig är både svårbegripligt och motsägelsefullt fungerar det inte.
Och här står vi idag. Med ett betygssystem som inte fungerarenligt intentionerna, varken för lärarna eller eleverna, enligt Bengt Selgheds analys. Dels för att den underliggande syn på kunskap som forskarsamhället och statsmakten är eniga om ännu inte sipprat ner till gemene man – inklusive lärarkollektivet. Och dels för att systemet i sig är förvirrande och motsägelsefullt.
- Det tar tid att förändra attityder, säger Bengt Selghed. Stora delar av samhället, inklusive media, har fortfarande en starkt empiristisk syn på vad kunskap är för något. Se bara på ”Jeopardy” eller ”Vem vill bli miljonär?”. Det som frågas efter i sådana program är detaljkunskaper.
Dessutom har alla människor gått i skolan och har genom det en föreställning om vad det är man ska lära sig där, och hur man ska lära sig. Att förändringar tar tid är inget nytt, dock. Och möjligen inget att hetsa upp sig över heller.
- Nej, säger Bengt Selghed. Attitydförändringar tar tid. Det gäller så klart synen på kunskap också.
Då är det värre med det nya systemets inneboende motsägelser. För det var en kompromiss, från början till slut. Det var Göran Persson, då socialdemokratisk skolminister, som gav direktiv till att gå över till ett målrelaterat betygssystem 1990, men den borgerliga regeringen med skolministern Beatrice Ask som utarbetade ett förslag 1993, som den socialdemokratiska regeringen och skolministern Ylva Johansson rev upp 1994, för att utarbeta ett nytt och eget. Som hon fick igenom med hjälp av Ny Demokrati.
- Men jag undrar, som sagt, om ministrarna riktigt visste vad de gjorde när de drev igenom det nya systemet, säger Bengt Selghed.
Kanske, funderar han vidare, var det den politiska situationen med så många olika aktörer som bidrog till att ett i sig motsägelsefullt system till sist klubbades igenom.
- Och egentligen blev det ju ingen större förändring. Många lärare transformerade bara de gamla sifferbetygen till bokstäver eftersom de inte förstått den grundläggande skillnaden i synen på kunskap.
Och han ger en bild för att förtydliga:
Om det var höjdhopp det handlade om enligt den gamla kunskapssynen och de relativa sifferbetygen så skulle den som hoppade 1.40 få en etta, den som hoppade 1.50 en tvåa, den som hoppade 1.60 en trea och så vidare, beroende på hur många som klarade de olika höjderna totalt sett.
I enighet med den nya kunskapssynen däremot räcker det med att alla tar sig över 1.50 för att få G, och det spelar ingen roll hur de bär sig åt. Den som vill ha VG måste dock, förutom att till exempel saxa också kunna ta höjden med dykstil. Och den som vill ha MVG måste klara minst en stil till, till exempel flopp.
Det har inte längre någon betydelse hur eller var eleven har lärt sig hoppa, eller om han eller hon skolkar både före och efter hoppet och är ytterst otrevlig när han/hon väl kommer till banan. Det är bara kvaliteten på hoppet som ska betygsättas enligt intentionerna med dagens system. Det är vad ”mål- och kunskapsrelaterat” betyder.
Under arbetet med sin avhandling intervjuade Bengt Selghed bland annat 30 behöriga lärare som undervisade i ämnena svenska, engelska och matematik. Endast fyra av dem berörde den grundläggande förändringen vad gäller synen på kunskap som ligger bakom dagens betygssystem. 17 av de 30 lärarna fokuserade på principen för bedömningen, det vill säga att det var den enskilda elevens uppnådda resultat som skulle spela roll vid betygsättningen och inte kamraternas prestationer. Övriga hade koncentrerat sig på antalet betygssteg och deras innehåll, eller helt enkelt transformerat det gamla siffersystemet rakt av till bokstäver.
- De slet verkligen med betygsättningen allihop, säger Bengt Selghed. Men det var alltså bara drygt tio procent som verkade ha förstått sitt uppdrag.
Men inte ens den lärare som förstått den djupgående skillnaden mellan de siffer- och målrelaterade betygen, och därmed den underliggande skillnaden i synen på kunskap kan, enligt Bengt Selghed, sätta betyg enligt statsmaktens intentioner. För det kan ingen.
- Nej, för ingen har formulerat exakt vad en elev ska kunna för att uppnå målen enligt skolans styrdokument, vilket heller aldrig har varit meningen. Både målen och mätinstrumenten är öppna och det måste de antagligen vara när vi talar om kvalitativ kunskap, säger Bengt Selghed.
- Men det uppstår problem när man ska försöka jämföra elevers kunskaper.
Det existerar alltså, enligt Bengt Selghed, inga objektiva och rättvist rangordnande mätmetoder för att bedöma kvalitativa kunskapsskillnader. Och kommer kanske aldrig att göra. Ändå måste lärare sätta betyg. Och gör det hela tiden. Betyg som avgör de enskilda elevernas framtid
Och Bengt Selghed säger det igen:
- År 2000 gjorde Skolverket en kvalitetsgranskning och fann stora brister vad gäller betygens likvärdighet. Ytterst är min kritik mot dagens betygssystem och lärarnas tillämpning av det en fråga om rättsäkerhet för eleverna.
Hur skulle man då ha gjort? Hur skulle ett bra betygssystem kunna se ut? Bengt Selghed säger först att han inte vet. Eftersom det inte finns något optimalt bedömningssystem eller problemfri metod för att rangordna kvalitativ kunskap på ett objektivt sätt. Men han har många tankar.
- Och den allra viktigaste är, säger han, att man bestämmer sig för vilken funktion man vill att betygen ska ha innan man formulerar ett betygssystem. Om man börjar med funktionen faller vissa pusselbitar på plats redan från början.
Han menar att dagens system bär på en inneboende motsägelse för att man inte tittat på funktionen först.
- Betyg har tre funktioner. De ska vara urvalsgrundande, de ska motivera eleven att göra bra ifrån sig och de ska vara ett informationsverktyg mellan läraren och eleven.
Ett sätt att lösa problemet skulle, enligt Bengt Selghed, vara att plocka bort urvalsfunktionen från de övriga två eftersom det inte finns några objektiva mätmetoder för kvalitativ kunskap och eftersom de prognosvärden, framtidsförutsägelser, som betyg ger ändå är ytterst osäkra, eller mellan 30 och 35 procent, enligt tidigare studier.
- Idag verkar det vara svårare att komma in på en högre utbildning än att hålla sig kvar där, säger Bengt Selghed. Jag skulle kunna tänka mig att vända på det där. Att alla som ville fick komma in, men att det sedan ställdes höga krav på vad man skulle klara av för att få fortsätta.
Det finns naturligtvis många andra sätt att lösa urvalsfrågan på. Andra länder använder sig av till exempel slutexamina eller inträdesprov, med respektive för- och nackdelar.
- Vad det handlar om är att hitta ett tillräckligt finessrikt och ekonomiskt genomförbart sätt att lösa problemet på.
Men om betygen befriades från urvalsuppdraget skulle de, enligt Bengt Selghed, kunna få en konstruktiv funktion i enighet med den nya synen på kunskap och statsmaktens intentioner.
I den bästa av betygsvärldar skulle Bengt Selghed då vilja rensa upp i begreppen och försöka formulera vad kvalitativa kunskapsskillnader verkligen skulle kunna vara för någonting, och vad som skulle krävas av sådana för att erhålla ett G respektive ett VG.
- Det krävs i så fall att det inte är för många steg att förhålla sig till. Då blir det ogörligt.
Den motivations- och informationsgrundande dialogen mellan lärare och elev, vilken utgör betygens två övriga funktioner förutom att vara urvalsgrundande, skulle därmed finnas kvar, medan kravet på likvärdighet skulle bli ointressant: om betygen inte var likvärdiga över landet skulle inte längre spela någon roll eftersom de inte längre hade med urvalet till någon högre utbildning att göra.
Bengt Selghed tillstår att det i och för sig är ett problem att den person, det vill säga läraren, som genomfört lärandeprocessen tillsammans med eleven också är den som ska utvärdera den genom att sätta betyg.
- Men det är min övertygelse att en lärare som har fått möjlighet att förstå den bakomliggande kunskapssynen och som har lärt känna en elev och följt honom eller henne under en längre tid är den som är mest lämpad att göra en realistisk bedömning av hans eller hennes kunskaper. Vilket är vad betygen, om man gjorde så här, möjligen skulle informera om på ett förhållandevis tillfredsställande sätt.
Ur Skolportens årsbok 2006, sidan 167-174.