Föräldraalienation innebär att ett barn tvingas välja bort en förälder, som det tidigare haft en nära relation till, utan att det finns någon saklig grund för avståndstagandet, som sker på grund av den andra förälderns medvetna eller omedvetna, uttalade eller outtalade, påverkan på barnet. Barn kan naturligtvis ta avstånd från föräldrar av en mängd olika orsaker, men det som kännetecknar föräldraalienation är den oproportionerliga och i förhållande till verkligheten ogrundade reaktionen hos barnet, i kombination med den drivande förälderns inverkan på det. Om det finns befogade skäl för att kontakten mellan ett barn och en förälder ska brytas är det aldrig frågan om föräldraalienation när så sker, utan om berättigat avståndstagande.[1]
Den internationella expertisen är enig om att föräldraalienation är psykisk barnmisshandel. Barn som utsätts löper risker på både kort och lång sikt för känslomässiga och uppföranderelaterade problem som till exempel depression, störd verklighetsuppfattning, låg självkänsla, skuldkänslor, anknytningsproblem, aggression samt ät- och sömnstörningar. Forskning visar att vuxna som varit alienerade i barndomen ofta lider av depression, missbruksproblem och problem med att känna tillit, både till sig själv och andra. Många blir också som vuxna alienerade från sina egna barn. Ett sätt att förstå alienation på är utifrån etablerad psykologisk anknytningsteori, där det som sker vid föräldraalienation är att anknytningen mellan barnet och den utmanövrerade föräldern förstörs eller undertrycks. Alienerade barn blir förvisso fjärmade från en av sina föräldrar, liksom inte sällan även från halva sin släkt och sitt nätverk, men på ett (ännu) djupare plan blir de avskilda från sig själva: från sin möjlighet att känna det de känner och uttrycka kärlek för (alla) de älskar. Deras psyken klyvs. Alienerade barn kan utifrån ovanstående inte sägas ha möjlighet att uttrycka en egen vilja. Det går att beskriva föräldraalienation som ett fenomen där barn, genom att deras psykologiska anknytningssystem (för)störts, blivit berövade den mest grundläggande ”egna vilja” barn kan ha, nämligen den att ha tillgång till båda/alla sina anknytningspersoner. Att tolka vad alienerade barn säger bokstavligt kan alltså vara detsamma som att överge dem i en utsatt och även farlig situation.
Termen föräldraalienation kan syfta både på beteenden hos barn, beteenden hos drivande föräldrar och/eller på teoribildning rörande företeelsen. Familjedynamiken uppträder och beforskas inom olika kunskapsfält som socialt arbete, psykologi och juridik. Forskningen om föräldraalienation har ökat kraftigt under senare år. I en studie från 2022 över forskningsläget för FA identifierades 213 vetenskapliga artiklar på tio språk liksom fastslogs att fältet nu börjat uppnå vetenskaplig mognad.[2] Ett antal systematiska kunskapsöversikter,[3] inte minst en norsk sådan från 2021, baserad bland annat på ett 50-tal primärstudier och utgiven av Folkehelseinstituttet, den norska motsvarigheten till vår Folkhälsomyndighet, har fördjupat kunskapsunderlaget.[4] Databasen The Parental Alienation Database vid Vanderbilt University i Nashville i USA innehåller över 1 000 vetenskapliga artiklar, bokkapitel och böcker om föräldraalienation.[5] Antalet referenser till vetenskapliga artiklar i den här boken har ökat från 38 stycken i upplagan från 2019, till 87 stycken i denna, nya upplaga, vilket är både en konsekvens av och utgör en indikation på den pågående kunskapsutvecklingen.
Det finns inga säkra uppgifter om hur vanligt föräldraalienation är eller om hur många barn och familjer som är drabbade, men alienationsfamiljer utgör, bland annat, en delgrupp bland familjer som befinner sig i så kallade svåra vårdnadstvister, och antalet vårdnadstvister där begreppet föräldraalienation förekommer har ökat kraftigt i delar av den engelskspråkiga världen efter 2005. I det fall internationella uppskattningar av antalet alienationsfall är gångbara även här, vilket är oklart, kan det innebära att mer än något tusental familjer om året som befinner sig i (svår) vårdnadstvist också är indragna i föräldraalienation. Antalet utsatta barn är i så fall högre än så.
För att barn och familjer som är indragna i alienation ska kunna få hjälp behöver professionella som möter dem, framför allt socialtjänsten, ha specifik kunskap om fenomenet och kunna urskilja huruvida det (sannolikt) är ett fall av föräldraalienation eller av berättigat avståndstagande (alternativt något annat) man ser framför sig när ett barn bryter kontakten med en förälder och den andra föräldern säger sig stödja avståndstagandet (eller genom sitt handlande visar att så är fallet). De slags interventioner som kan fungera är helt olika beroende på vad det är som pågår i familjen och fel åtgärd kan vara inte bara verkningslös utan direkt kontraproduktiv, det vill säga farlig för barnet och familjen – oavsett om det är föräldraalienation, berättigat avståndstagande eller något annat som pågår.
Trots att okunskapen om föräldraalienation, och därmed även om hur man skiljer ut det ena från det andra när barn tar avstånd, fortfarande är stor börjar föräldrar (och andra) i Sverige nu vittna om professionella som har kunskap. Två av intervjuerna som tillkommit i denna, nya upplaga av vår bok, de med familjebehandlaren och handledaren Nikolai Hamstein och socionomen och förste socialsekreteraren Melanie Lind i del 3, handlar om det. I ytterligare en ny intervju, med den utmanövrerade pappan ”Michel” i bokens del 4, kommer även hans behandlare inom socialtjänstens öppenvård, ”Ben”, anonymt till tals. I ännu en ny intervju berättar mamman ”Sara” om hur hon och hennes barn faktiskt, till slut, fick hjälp. I denna, utökade upplaga finns också en intervju med ett nu vuxet, tidigare alienerat barn, ”Martin”, som uppvisar ett stort antal av det slags problem som alienationsutsatta barn riskerar att få. I intervjuerna med professionella i bokens del 3 har fyra nya namn tillkommit, och flertalet av de ”gamla” intervjuerna är synnerligen uppdaterade.
Delvis ny är också en sammanställning av nu sammanlagt elva identifikationskriterier/skattningstester av olika slag och tillhöriga olika ”skolor” inom FA-forskningen, som alla kan användas som en del i att identifiera både alienerade barn och alienationsdrivande föräldrar. Om vilka slags identifikationsredskap som är att föredra för att (försöka) fastställa alienation tvistar de lärde, men en framkomlig väg för den som i sin yrkesutövning behöver göra sitt yttersta för att ta reda på vad det är som pågår i familjer där barn tar avstånd, torde vara att välja verktyg utifrån situation. Värt att beakta är då att det enligt många experter ofta inte är så svårt att avgöra vad det är som pågår i potentiella alienationsfamiljer när det handlar om svåra och därmed tydliga fall, men kan vara värre vid milda och/eller möjligt hybrida ärenden. Att anpassa och/eller kombinera olika slags redskap utifrån detta förefaller görligt, liksom att ha i åtanke att det är de svårast alienerade barnen, som alltså torde vara lättast att identifiera, som också löper störst risker, det vill säga är i störst behov av hjälp. Att lämna utsatta barn (oavsett utsatthet) åt sitt öde på grund av svårigheter att klargöra vad de egentligen är utsatta för kan ju aldrig vara ett alternativ. Nytt i denna upplaga är också till exempel fördjupade resonemang omkring vad det är som sker inom alienerade barn, hur den inre klyvning de uppvisar kunnat komma till stånd, samt ny forskning om föräldraalienation som inte bara barnmisshandel utan utöver det även som partnervåld.
Vi skrev ursprungligen den här boken för att sprida kunskap om föräldraalienation och har nu uppdaterat den av samma orsak. Vi känner djup tillfredsställelse över hur mycket ny forskning som hunnit komma sedan sist. Även om det naturligtvis alltid behövs mer så finns det avsevärd kunskap i dag. Alienationsutsatta barn och familjer kan, i det fall den används, få hjälp. Alla barn som utsätts för något slags misshandel har samma rätt till hjälp av vuxenvärlden, oavsett vilken sorts våldshandlingar de drabbats av. Det är inte försvarbart att uppmärksamma vissa sorters övergrepp på barn på bekostnad av andra sorter, eller att låta vissa barns behov av skydd väga tyngre än andra barns. Det är därför alla som kan stöta på föräldraalienation i sin yrkesutövning behöver ha kunskap om alienation och använda sig av de redskap som nu står till buds för att utsatta barn och familjer ska kunna bli hjälpta. Eller som alienationsveteranerna Barbara Jo Fidler och Nicholas Bala formulerar saken:
Most professionals and researchers agree that the great challenge in practice is to distinguish between [...] alienation [...] and realistic estrangement [...] there are abused children and there are alienated children. All of these realities can and do exist. It is our view that it is not necessary or ethical to discount one reality to recognize or advocate for the other. It is not necessary or ethical to give recognition to one injustice or one type of harm while ignoring the other, or to give more import to one child’s needs over another’s.[6]
Det är vår övertygelse att denna bok kan bidra till detta.
Alienationsexperten Linda Gottlieb, med ett helt yrkesliv på FA-arenan bakom sig, beskriver upplevelsen av föräldraalienation på ett talande sätt med orden ”Come travel with me on a journey to the twilight zone; to Kafka-esque trials; to a no man´s land where hate and fear must be carefully taught”.[7] Alltför många barn tvingas i nuläget göra just den resan, tvingas tillbringa delar av, eller till och med hela sin barndom i den sortens psykiska limbo. Denna bok tillägnas dem.
Stockholm i oktober 2023
Anna Lytsy och Christina Bergenstein
[1] De termer som förekommer för berättigade avståndstaganden inom den engelskspråkiga, professionella litteraturen är ”justified rejection”, ”realistic estrangement”, ”legitimate estrangement” eller bara ”estrangement”.
[2] Jennifer J. Harman, Richard A. Warshak, Demosthenes Lorandos och Matthew J. Florian, ”Developmental Psychology and the Scientific Status of Parental Alienation” i Developmental Psychology 2022, 58(10). De exakta formuleringarna i artikeln är: ”we identified 213 documents with empirical data on PA published in 10 languages through December 2020. The results confirmed that the current state of PA scholarship meets three criteria of a maturing field of scientific inquiry: an expanding literature, a shift toward quantitative studies, and a growing body of research that tests theory-generated hypotheses. Nearly 40% of the PA literature has been published since 2016, establishing that PA research has moved beyond an early stage of scientific development and has produced a scientifically trustworthy knowledge base” (s. 1).
[3] Se till exempel Alberto Siracusano, Ylenia Barone, Giulia Lisi och Cinzia Niolus, ”Parental alienation syndrome or alienating parental relational behaviour disorder: A critical overview” i Journal of Psychopathology, 2015 (21), Kate Templer, Mandy Matthewson, Janet Hainesc och Georgina Cox, ”Recommendations for best practice in response to parental alienation: findings from a systematic review” i Journal of Family Therapy, 2016, 39(1), Telma Moreira Marques, Isabel Narciso och Luana Cunha Ferreira, ”Empirical research on parental alienation: A descriptive literature review” i Children and Youth Services Review 2020, 119(4) samt Isabella Arponen och Katarina Alanko, ”Föräldraalienation och dess följder för barnet – en systematisk litteraturöversikt” i Psykologia, 2020, 55(5).
[4] Heather M. R. Ames, Christine H. Hestevik, Lars J. Langoien och Tor A. Rosness, Hvordan forstå og håndtere barn som avviser en forelder: En systematisk kartleggingsoversikt. [Understanding and helping children who resist or refuse post-separation parental contact: A systematic mapping review] Folkehelseinstituttet Rapport 2021, Oslo 2021.
[5] Parental Alienation Database, Vanderbilt University Medical Center: Parental Alienation Database 2023-05-30.
[6] Barbara Jo Fidler och Nicholas Bala, ”Concepts, Controversies and Conundrums of ’Alienation:’ Lessons Learned in a Decade and Reflections on Challenges Ahead”, Family Court Review, 2020, 58(2), s. 578 och 591.
[7] Linda J. Gottlieb, The Parental Alienation Syndrome: A Family Therapy and Colloborative Systems Approach to Amelioration, Charles C Thomas, Springfield IL 2012, s. xviii.