PERSONLIGT SÅ DET STÖR

Vad händer med kärleken, respekten och rättvisan när barnen kommer och de där orden får en rent jävulskt konkret innebörd: sömnbristskonkret, slut-på-blöjor-klockan-tio-på-kvällen-konkret och någon av oss måste stanna hemma med vattkoppebarnet imorgon… Anna Lytsy skildrar den stora omställningen.

För snart tre år sedan föddes Barnet. Då kom han, Sonen, och ställde med sin blotta existens jämställdheten, och därmed kärleken och hela livet, på dess absoluta spets. Den jämställdhet som stavades ”jag gör mitt och du gör ditt och kul om vi ses till midnatt” innan han kom, den stora förändraren, femtiofyracentimeterstransformatören. Den rättvisa, alltså, som inte var något problem för Mannen och mig så länge tiden för egna projekt var obegränsad, liksom oavhängigheten.
Det finns ingen vägg vi, Mannen och jag, inte sprungit in i under dessa år när begrepp som respekt, samarbete och – framför allt – rättvisa övergått från något tämligen abstrakt till något rent jävulskt konkret. Något sömnbristskonkret, slut-på-blöjor-klockan-tio-på-kvällen-konkret och någon av oss MÅSTE stanna hemma med vattkoppebarnet imorgon. Vem? Det finns inget lågvattenmärke vi inte passerat med god marginal: Du stal min lediga timme och därmed hela mitt egna liv och för det ska du brinna i helvetet i evigheters evighet eller åtminstone erkänna att det är svårare att vara kvinna än man! Att det är omöjligt att vara mor!

”I Sverige idag bildas familjer på grund av kärlek.” Med den meningen inleds en av Kvinnomaktutredningens rapporter om ekonomisk makt i familjen. Jag säger: även i Sverige, även idag är kärleken oöverträffad som livsförhöjare. Attraktionen oslagbar! Och jag ser på alla dessa FAMILJER i min nuvarande vardagsnärhet, på dagis och Konsum, jag ser på de, liksom jag, barnvagnsdragande kvinnorna och männen och tänker: även de! Även de var vid någon tidpunkt för längre eller kortare tid sedan beredda att satsa stort på kärleken; för att få just varandra, för att få möta just honom, just henne hjärta mot hjärta och kön mot kön! Många har betalat ett högt pris för det där första mötet och dess eventuella följder: skilsmässa, skuld, deltidsföräldraskap. Men vi har gjort det allihop.
Och den där första gången, den där dagen eller företrädesvis natten, tror jag inte att det, för de allra flesta, var något problem med respekten, och rättvisan. Eller med jämställdheten. Den verkar, fan tror, ligga i förälskelsens väsen. Man vet helt enkelt inte hur väl man vill varandra då i början. Men sedan!
Mellan 77 och 86 procent av alla heterosexuellt samboende eller gifta kvinnor och män i Sverige idag är för jämställdhet och tycker att såväl hushållsarbete som försörjningsansvar bör delas lika av båda makarna. Och jag lovar att där i sängen eller vad det nu råkar vara den där första gången, i det där kärleksmötet som i Sverige idag ligger till till grund för familjebildningen (och som, åtminstone hypotetiskt, bär BARNEN inom sig), jag lovar: där och då är siffran högre än så. Men bara 13 procent av Sveriges familjer lever jämställt.
”När ett barn kommer till världen förändras arbetsfördelningen mellan de vuxna. Vi vet av flera tidigare undersökningar att den då nästan alltid blir mer traditionell än den var när kvinnan och mannen levde ensamma tillsammans”, står det i Kvinnomaktutredningen. Den fråga, som ner i sin yttersta konkretion ställts hemma hos mig, Mannen och Barnet de senaste tre åren är : vad är det egentligen som händer mellan befruktningen och tvåochetthalvtårskontrollen?

Det finns ett citat i Kvinnomaktutredningen som, i sin vardaglighet, är bland det ruggigaste jag läst på länge. Det tillhör ”Lennart”, en av de 1 281 samboende eller gifta män och kvinnor mellan 25 och 60 år som intervjuats och lyder:

”Ofta när jag kommer hem från jobbet så lägger jag mig på soffan i fem, tio minuter och sedan går jag in och duschar. Då lagar hon mat och så käkar vi och jag frågar om jag får gå ifrån bordet och det får jag och då går jag och lägger mig på soffan och hon dukar av och tvättar ungarna och väcker mig när kaffet är klart.”

Värst av allt är ”jag frågar om jag får gå ifrån bordet och det får jag”. JAG frågar: går det att respektera en människa som lägger sig på soffan sedan han kommit hem till dukat bord och ätit och dessutom fått egen tid för att duscha under den absolut mest hektiska tiden på hela dygnet i en barnfamilj? Jag frågar: går det att respektera en människa som svarar ”ja” på Lennarts fråga om huruvida han får gå från bordet för att lägga sig på soffan IGEN? Jag frågar: hur stor är risken att Lennart inom x antal år får ihop det med en ny kvinna, företrädesvis en arbetskamrat som är ”spännande”? Jag frågar: hur stor är risken att hans fru inom samma tidsram blir fysiskt eller psykiskt sjuk? Jag frågar, slutligen: kan det existera någon som helst KÄRLEK mellan Lennart och hans fru?
Men det är så här cirka 80 procent av Sveriges familjer lever idag! I högre eller lägre grad naturligtvis, men trots allt enligt det här mönstret. Hur är det möjligt?
Min teori är att det är så LÄTT HÄNT. Det är i själva verket vad som händer om man inte gör aktivt motstånd. Om man som familj inte ger sig ut i denna svårforcerade snårskog av ALTERNATIV till det gängse, till 80-procentsmodellen med Lennart – mer eller mindre – på soffan. Och hans namn på checkhäftet! Framför allt med hands namn där, på grund av inget mindre än hans oändligt många och långa arbetstimmar som han givetvis utför FÖR FAMILJENS SKULL. Det är inte helt lätt att argumentera för ”rättvisa” när det är Lennart som betalt maten, eller i alla fall två tredjedelar av den (kvinnor med barn bidrar bara med drygt 30 procent av familjens sammanlagda lön i Sverige idag. Det främsta skälet till detta är att de arbetar deltid). Men det går att argumentera mot strukturen. Det går att säga JAG VILL INTE leva som Lennart och hans fru (som inte har något namn i utredningen eftersom hon inte ville bli intervjuad).
Mannen och jag hade det mesta mot oss när det gäller sådant som brukar räknas som tryggt, praktiskt och bra inför en familjebildning. Allt från barnafödandets frontalkrock med en slutexamen efter sex års högskolestudier till ekonomiska problem under hela föräldraledigheten. Dessutom var, och är vi båda djupt engagerade i våra respektive skapande, och ibland även inkomstbringande, projekt.Det var naturligtvis omständigheter av det här slaget som gjorde det hela så svårt. Men situationen innebar också fördelar: Det övertraditionella argumentet för traditionella könsroller har vi aldrig kunnat använda oss av. Det som lyder ”Men genom att han tjänar mer… man måste ju ta den som har bäst lön” (ur Kvinnomaktutredningen, om uppdelningen mellan föräldraledighet och förvärvsarbete).

Barnet föddes i februari 1996. Fram till sommaren var jag ensamstående. Mannen skrev slutexamen. Den som haft hand om ett litet barn av den aktiva sort som Sonen var från allra första stund vet vad det innebär: arton timmars arbetsdagar (minst) utan en enda rast. Jag minns en dag när jag inte lyckades posta ett brev. Vi har brevlådan tvärs över gatan där vi bor, och bodde redan då, men jag lyckades inte få på mig och Barnet tillräckligt mycket kläder, samtidigt, för att komma ut och posta det där brevet. När lådan tömdes klockan sex stod jag i vardagsrumsfönstret med Barnet i famnen och såg på postbilen och grät. Det var då minst sex timmar kvar tills Mannen, kanske, skulle komma hem.
Mannen skrev som sagt slutexamen och slet som ett djur med att få den klar. Vi var överens om att det var bäst så för att inte bara skjuta upp problemet till året efter. Jag tycker fortfarande att det var rätt tänkt. Jag kan inte heller ha några åsikter om att den typen av arbete just då förväntades ta, och tog, artontimmar om dagen och inte åtta. Men jag tycker egentligen inte att det är rimligt. Och visst, visst, jag håller med om att det var ”dåligt planerat” att få barn just när vi fick det! Men vissa barn planerar sig helt på egen hand, liksom nästan all kärlek.
En fråga måste dock ställas: vad hade hänt om det varit JAG som haft en slutexamen på gång när barnet kom? Jag skulle ju inte haft möjlighet att abdikera från föräldraskapet i tre månader räknat från förlossningsdatum. Jo, det skulle jag ju rent teoretiskt. En bekant som gått läkarlinjen berättade om en klasskamrat som var tillbaka på föreläsningarna två dagar efter att hon fött. Men, och nu börjar det krångla till sig: Jag skulle inte velat. Inte då och inte sedan. Jag klövs när Sonen kom: mellan honom och mig, och jag är fortfarande kluven. Mannen klövs också, men slutexamen vägde tyngst. Det skulle den inte gjort för mig. Varför?
Sommaren var vad den var, ingen drömsemester direkt med två av skilda orsaker dödströtta människor som fått ett barn, men inte hunnit prata med varandra sedan det fötts. Över midsommarhelgen följde vi med en vän ut i skärgården med hennes segelbåt. En kväll gick jag och väninnan iväg över klipporna, åt varsitt håll för att vara ensamma en stund. Mannen och Barnet var kvar i båten. Jag hade vid det här laget nästan glömt hur det kändes att vara med mig själv. Det var fyra månader sedan sist.
Jag står där på en klippa med vinden i ryggen och ser ut över havet och känner att så skulle jag vilja stå, så skulle jag BEHÖVA stå mycket länge. Ensam. Känner hur jag har längtat efter detta. Så tycker jag att jag hör barnskrik och vänder mig om. Jag ser båtens mast långt där borta på andra sidan ön och jag ser en liten, orange prick som rör sig över hällarna mot mitt håll till, och jag förstår att det är Mannen i sin regnrock, med barnet, och att jag hört rätt, att det skriker, och jag kanar och hoppar och hasar och springer mot dem och vi möts någonstans mitt på ön och så ligger jag där i ljungen och har slitit upp alla tröjor och jackan och fått barnet till bröstet och han är tyst och lugn och suger och jag ber Mannen att snabbt hitta något att stoppa all mjölk som samtidigt sprutar ur det andra bröstet med, för att inte kläderna ska bli genomblöta. I den stunden är jag helare än någonsin. Och mera kluven.

När hösten kom började vi dela på föräldraledigheten. I fyra timmar om dagen gick jag ett kvarter bort och skrev på min debutroman som antagits under sommaren och skulle vara förlaget tillhanda till julen. Den där boken var viktig för mig. Väldigt viktig. Det hände att telefonen ringde när jag satt där och skrev. Det hände inte så ofta, men det hände att jag fick hasta hem när inget dög utom bröstet. När pappas famn och nappflaskor och urpumpad mjölk möttes av bara avgrundsskrik. Nej, det var inte barnets behov det handlade om när jag gick iväg. Det var definitivt mina. Och Mannens?
För sanningen är, och den känns fullständigt politiskt inkorrekt feministiskt sett, men: Sonen har alltid varit mer mammig än pappig. I förra veckan började han, för första gången darra på underläppen när vi kom hem från dagis, han och jag, och pappa inte var hemma. ”Jag vill ha min pappa” sa han och ingen var gladare än jag. Men fram till nu är det alltid mig han velat ha när han fått välja. Nu har han ju inte alltid fått det. Jag har gått hemifrån i stort sett varje vardag sedan den där första hösten, mot hans vilja. Jag har behövt gå. Jag har älskat det. Och jag har varit ständigt kluven. Och avundsjuk på Mannen som kunde resa bort en hel vecka utan problem efter ett halvår. EN bortanatt tog jag mig, när Barnet var ett och ett halvt. Så RÄTTVIST har det alltså inte varit om nu någon trodde det. Lika mycket tid till våra egna projekt har vi inte haft, Mannen och jag. En stor del av min ”egen tid” har tillbringats med Sonen. För han ville ju det. Och då VILLE jag det också. Naturligtvis.
”Tre år tar det” sa Sonens för övrigt underbara dagisföreståndare när jag tog upp ämnet hösten därpå, när det var inskolningen på dagis som gav mig sömnlösa nätter. ”Tre år tar det ”, sa hon, ”tills det specifika bandet med mamman är avklippt”. Och hon tillade: ”jag har jobbat med det här i tjugo år, och det går inte att jämföra mammor och pappor innan barnen fyllt tre”.
Och 80 procent av Sveriges familjer har uppenbarligen fattat galoppen. De jämför inte. Och strävar inte efter rättvisa. Förlåt! De definierar inte rättvisa som jag, och för all del Mannen, det vill säga som ”hela tiden, halva hushållet”. Det vill säga: när den ”egna tiden” (arbete och allt annat som man gör utan Barnet) är så knapp så ska den delas exakt lika, liksom det nödvändiga hemarbetet. Men vi är, alltså, rätt ensamma om det resonemanget. 90 procent av all föräldraledighet i Sverige idag tas ut av kvinnor som efter att de varit hemma arbetar deltid under ett antal, si sådär tio, år. Och dessa hemmavarande eller deltidsarbetande kvinnor med småbarn sköter hushållet i mellan 17 och 19 timmer MER per vecka än sina män, vilka i sin tur förvärvsarbetar mer än andra män. Under sådana livsomständigheter skriver man inga böcker.

Jag har en väninna som blev utskälld på krogen av en främmande man för att hon inte ”var en riktig kvinna”. Och jag har en annan väninna som hade ett flera år långt pågående gräl med sin sambo om vem som skulle ta hand om barnen och när och hur mycket innan de slutligen separerade. (Småbarnslivets absolut största prövning är, som jag ser det, att ostöd tid för den ena FÖRUTSÄTTER den andras barnvaktande. Mannens och min för övrigt underbara familjeterapeut – jodå, vi har hunnit dit också under den här tiden – sa en gång, med viss skärpa, sedan hon lyssnat på oss, att man inte ”sitter barnvakt” åt sitt eget barn. Men jag håller inte riktigt med. Eller har i alla fall inget bättree ord för vad den ena gör när den andra håller på med sitt, ostörd.)
Nåväl, jag har i alla fall en väninna som grälade oupphörligt med sin man om just det här med vem som skulle ta hand om barnen. Vid ett tillfälle tappade han som vanligtvis är en sansad person, koncepten och skrek: Du SKA vara hemma därför attdet är det som är NATURLIGT! Och det är ju lätt att skratta åt så här i efterhand. Men inte när man ligger där på sidan i ljungen på en skärgårdsö med ryggen mot den kalla vinden och en puls på 120 eftersom barnet skrikit och man INTE VARIT DÄR. Eller när Barnet gråter, som man själv uppfattar det hjärtskärande, när man går från dagis på morgonen ett år senare. Fast aldrig när pappa lämnar. Och då ska det sägas att Mannen och jag gjort vad vi förmått när det gällt att motverka mammigheten: vara med pappa, göra roliga saker med pappa, göra saker på pappas sätt, hålla mig undan som mamma , sova på madrass i köket med öronproppar och låta pappa fixa nätterna , på vilket sätt som helst, bara inte genom att väcka mamma. Och så vidare. Men ändå. Det där med ”Små barn behöver sina mammor”, det där med ”pappas roll kommer efter tre” sitter som taggar i ryggen. Det var så lätt att raljera över innan han kom, Sonen. Innan han grät. Innan han klämde ur sig det där med att han ville ha sin pappa häromdagen, snart tre år gammal.
Det är i sådana stunder jag undrar över hur det skulle vara att ”vara bara mamma”. Att, som en del säger och gör, ”ge det här några år” och sluta kompromissa. Det finns ny forskning som visar att kvinnor som ser barnen och hushållet som sitt, och inte familjens, projekt mår bättre än kvinnor som strävar efter jämställdhet.
I hem där kvinnan ensam ansvarar för de ”kvinnliga” sysslorna råder frid. Dessutom känner sådana kvinnor tacksamhet om mannen till äventyrs skulle göra något och ”ge henne det som en gåva”. Sådan frid och tacksamhet råder i Sverige idag främst i arbetarhem. I medelklasshem finns oftare ideal om att dela lika – vilket, det ska gudarna veta, leder till ständiga konflikter.
Så undra kan man ju, över jämställdhetes, jag menar försökens till jämställdhet, pris. Och om man undrar för mycket är det ju bara att tänka på Lennart.

En stor del svenska kvinnor ägnar sig idag åt att ha skuldkänslor för att de inte hinner med, vare sig jobbet eller barnen. Forskning visar att yrkesarbetande pappor känner sig som bättre föräldrar än yrkesarbetande mammor, fast mammorna ägnar mer tid åt barnen. De flesta mammor värderar också barnen högre än jobbet. Jag vet. Jag vet hur ett kritiskt förhandlingsskede hemma ser ut, och framför allt känns, och hur det låter (hu!): Ja, om det ska GÅ UT ÖVER BARNET så får väl jag stanna hemma/gå och handla/fixa middag/hämta tidigare. Det är så man skäms (över det också). Ändå vill de allra flesta kvinnor arbeta, åtminstone deltid, fast det nästan alltid innebär ökad stress på jobbet jämfört med heltid. Skälet är, förutom pengarna, att träffa andra vuxna.
Det finns ett antal föreställningar hos bland yrkesarbetande mödrar i Sverige idag om vilka skäl som är giltiga för att en kvinna INTE ska tillbringa tid tillsammans med sina barn. Ett sådant skäl är yrkesarbete. Ju mer tidsligt och rumsligt avgränsat, desto bättre. Om mam MÅSTE gå och jobba så måste man! Det här gör, visar forskning, att kvinnor med flexibla arbetstider och mycket självbestämmande (vanligen högutbildade medelklasskvinnor) ofta anpassar sig mer till mannens och barnens behov och är mer stressade och har mer skuldkänslor än kvinnor med fasta arbetstider och litet inflytande över sitt yrkesliv (vanligen lågutbildade arbetarkvinnor). Vilket inte gör diskussionerna om jämställdhet och klass mindre komplicerade, liksom dem om fördelarna med ”flexibilitet”.
När det gäller mig är sanningen den att min arbetstider är flexibla och självbestämmandet ofta olidligt stort. Jag skriver böcker och artiklar. Jag arbetar hemifrån. Jag har knappt sju timmar om dagen på mig, och så naturligtvis kvällarna när Barnet somnat. Jag känner – inte längre – skuld för att jag går HEM och sätter på en kopp kaffe sedan jag lämnat Sonen på dagis. Däremot känner jag emellanåt skuld gentemot Mannen, som vid det här laget blivit anställd, för att han – vanligtvis – får vara hemma från sitt kontor med sjukt barn varannan gång och inte kan vara med på eftermiddagsmöten när det är hans tur att hämta, fast JAG HAR DET SÅ BRA. När det skulle vara så lätt för mig att hämta en gång extra, att slinka ner över bron, det tar ju bara en halvtimme, allt som allt. Men nej, jag gör mig hård som sten och säger (för han ringer hem ibland och FRÅGAR, usch, det får mig att tänka på ni vet vem), jag säger i alla fall att nej, tyvärr, och sedan tar det minst en kvart tills jag kan koncentrera mig på skrivandet igen.
Jag har också vant mig vid att vanligtvis inte utföra något hushållsarbete när jag är ensam hemma på dagarna, vilket kvinnor brukar ha svårt att låta bli, fast det tog sin lilla tid och OM INTE SMUTSTVÄTTEN INVADERAT HELA BADRUMMET, FÖRSTÅS! Det finns ju alltid dagtider att få i tvättstugan. Och så står jag där och väntar på centrifugen klockan elva och känner mig nöjd över hur många maskiner jag hunnit med och samtidigt som en riktigt kass privatfeminist.
Jag frågar mig ofta om det är värt det. Om RÄTTVISAN är värd det här. Jag tänker ofta att jag kanske lider av ett patologiskt rättvisebehov, att jag inte har någon tillit till att DET JÄMNAR UT SIG I LÄNGDEN. Men det har jag inte och jag vill inte bli bitter och jag älskar att skriva.
Men visst finns den där hela tiden, skulden. Inte gentemot Barnet. Inte uppe på ytan i alla fall. Han har blivit äldre. Han vill gå till dagis på morgnarna. Han ”vill ha sin pappa” och jag tänker att när jag nu (jag tänker ”jag”!) inte kan erbjuda honom EN UPPVÄXT I ETT STORT HUS PÅ LANDET MED NÅGON VUXEN SOM ALLTID ÄR HEMMA, så är hans dagis ok. Och jag jobbar på skulden mot Mannen och hans KONTOR! Pah! Och att ha skuld för att jag är MEDLEKLASS hinner jag bara inte! Nej, den riktiga skulden gäller livet självt. Skulden gäller att jag, inte alltid med tillräckligt ofta, lever detta mitt enda liv här och nu som en konstant match mot klockan.

Hemma hos Mannen, Barnet och mig sitter, på INSIDAN av en kökslucka, ett antal pinsamma små lappar. På dem står vem som ska hämta och lämna på dagis vilka dagar och månadens lediga kvällar och vem som har handlingsvecka och tvättvecka och så vidare. Aldrig trodde jag väl under förälskelsens alla nätter att jag skulle falla så lågt! Att vi! Och det är inte bara det att lapparna sitter där – de är dessutom MBL-förhandlade intill döden och demokratiskt omförhandlade intill döden en gång till. Att bara komma överens om huruvida vi skulle tillämpa STÄDDAGAR eller STÄDOMRÅDEN och exakt vad som ALLTID SKA FINNAS HEMMA i matväg var projekt med en inneboende klar separationsrisk. sOch projektet LAGADE MIDDAGAR har havererat – igen. På det området råder för tillfällket vapenvila, time-out och hämtpizza. Demokratiska processer har som vi alla vet sitt ibland rätt höga pris. Men vi tillämpar i alla fall inte FALLLER-PÅ-PRINCIPEN! Det är ett begrepp inom feministisk psykologi och står för att alla arbetsuppgifter i ett hem som inte tydligt ”delats ut” till någon annan än kvinnan faller på henne. Den fråga som jag INTE TÄNKER fundera på är VARFÖR vi har våra lappar.
Ja, jag må ha undsluppit faller-på (eller ersatt det med lapp-i-skåp), men jag ägnar mig däremot åt att balansera. I stort sett alla svenska kvinnor med barn ägnar sig hela tiden åt att BALANSERA, oavsett om de är medvetna om det eller inte. Balansering innebär att försöka få ihop livets olika sfärer, att försöka lösa den (omöjliga) ekvationen där moderskap, yrkesliv, hushållsarbete, egen tid och partnerskap ska få plats. Målet för balanserandet är att få vardagslivet att fungera, helst utan konflikter.
Det är på grund av balanserandet som kvinnors puls går upp när de kommer hem från arbetet medan mäns går ner. Det helt igenom karaktäristiska för tillvaron som kvinna i Sverige idag är ständig splittring.
Jag vet inte om det är någon tröst egentligen, men det KÄNNS så: Hemma hos oss balanserar Mannen också, så in i helvete.

Så varför ha barn över huvud taget om det nu är så besvärligt? Varför över huvud taget försöka få ihop det? Varför hoppas på och sträva efter nya förmer av liv och samliv? Varför? Varför älska? Varför leva? Möjligen för att försöka göra det bra? Fortsätta söka efter ett sätt. Och både Mannen och jag vet mer om respekt och rättvisa efter de här åren. För att inte säga kärlek. Eller demokrati. Och Barnet mår bra.
Men framför allt: Vi har gjort vårt bästa utifrån våra ömsesidiga krav på ”eget liv” parallellt med familjelivet, och våra ömsesidiga svårigheter att hitta en form för just detta eftersom det inte finns någon färdigskriven. Det var helt enkelt så här det blev.
Fråga är alltså: är det möjligt att i Sverige idag vara människa, kvinna, mamma, älskarinna och yrkesutövande. Samtidigt. Med små barn. Det är väl det. Jag lever ju. Frågan är om det dessutom är möjligt att vara riktigt jämställd. Jag vet inte. De enda småbarnsföräldrar jag vet som har EXAKT lika mycket tid till sig och sitt är de separerade med delad vårdnad. Fast ofta inte ens de.

Källor: Mitt liv. Ur Kvinnomaktutredningen: SOU 1997:138 Familj, makt och jämställdhet och SOU 1997: 139 Hemmet, barnen och makten. Vardagens könsinnebörder under förhandling–om arbete, familj och produktion av kvinnlighet, avhandling av Eva Magnusson, Psykologiska Institutionen, Umeå Universitet 1998. Flexibilitetens baksida. Om balans, kontroll och skuld i yrkesarbetande mödrars liv, Ylva Elvin-Nowak, Psykologiska Institutionen, Stockholms Universitet, rapport nr 101, 1998. På tal om kvinnor och män, Statistiska Centralbyrån, 1998.

Publicerad i Bang, nr 4 1998