Enligt skollagen och läroplanerna ska skolan arbeta för jämställdhet och mot könsstereotyper. Ändå fungerar det inte. Varför blir det så? Och vad kan man göra åt saken?
Den svenska skolan och förskolan ska arbeta för jämställdhet. Det är inget som lärare och annan personal kan välja mellan att göra eller låta bli att göra och det är inget man kan göra lite hur som helst, utifrån personliga tolkningar av begreppet. Alla som arbetar i skolan SKA verka för kvinnors och mäns lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Dessutom på ett ”aktivt och medvetet” sätt. Men det kommer mer. Ett uttalat krav på all personal är att de SKA arbeta för att ”motverka traditionella könsmönster och könsroller”.
Så här står det i förskolans läroplan (Lpfö 98):
”Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar skall i förskolan ha samma möjligheter att prova och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller”.
Och så här står det i den läroplan (Lpo 94) som reglerar verksamheten i grundskolan:
”Skolan ska aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan, och de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Den skall därför ge utrymme för eleverna att prova och utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet.”
Inget av det här är egentligen något nytt. Ända sedan 1960-talet och grundskolans själva tillblivelse har de nationella läroplanerna tillsammans med övriga dokument som styr skolans verksamhet krävt av pedagoger och andra att de SKA behandla barnen på ett könsöverskridande sätt, det vill säga uppmana flickor att göra ”pojksaker” och pojkar att göra ”flicksaker” – för att de ska få möjlighet att utvecklas maximalt som individer, oberoende av kön.
Ändå väljer svenska elever efter grundskolan gymnasielinje/gren/program på ett så könsstereotypt sätt att de flesta av dem i praktiken går i flickgymnasium och pojkgymnasium: mer än hälften av alla gymnasieelever går i en klass där 60 procent eller mer av kamraterna har samma kön. Vilket på sikt bidrar till att Sverige har en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader, stora förvärvs- och kapitalinkomstskillnader mellan kvinnor och män och ojämställd arbetsfördelning i hemmen.
Av de höga ambitionerna och uttalade kraven i skolans läroplaner bidde alltså ingenting, eller i alla fall väldigt lite i förhållande till både målen och den tid de funnits. Varför det?
- Vad det blir i verkligheten av det som står i styrdokumenten varierar väldigt mycket, säger Ingrid Karlson. Av tradition fokuserar man inte på jämställdhetsfrågorna i skolan i Sverige eftersom de anses vara för politiska eller för jobbiga på något annat sätt. Sedan är det klart att det också finns outtalade och ofta omedvetna intressen av att barnen lär sig helt andra saker än vad som står i läroplanerna. Någon måste ju till exempel ha de dåligt betalda vårdjobben i framtiden också.
Ingrid Karlson är fil. dr. i pedagogik och lektor vid Linköpings och Norrköpings Universitet. Hennes avhandling, som kom i våras, handlar om könsgestaltningar i skolan, eller om hur flickor och pojkar beter sig i klassrums- och annan skolmiljö för att framstå och känna sig som just ”flickor” eller ”pojkar”. Ingrid Karlson studerade 70 barn mellan sju och nio år under ett års tid. Hon såg hur de för det mesta betedde sig på ett sätt som upprätthöll de rådande och allmänt accepterade gränserna mellan ”flickigt” respektive ”pojkigt” uppförande. Men hon la också märke till hur barnen ibland betedde sig på sätt som gjorde att gränserna luckrades upp eller till och med överskreds.
- Den mest gränsupprätthållande situationen var när läraren hade gammaldags katederundervisning i naturvetenskapliga ämnen. Då utvecklades det hela ganska snart till en diskussion mellan henne och pojkarna medan flickorna började pilla med håret och ägna sig åt annat. Det verkade som om de kände att ”det här är inget för mig”. Jag tror det beror på att skolan historiskt har varit uppbyggd för att ta tillvara pojkars och mäns intressen och fokusera på dem och att den strukturen lever kvar. Det räcker dessvärre med att iaktta en samlingsstund på något dagis så ser man hur mönstret finns redan där.
När läraren däremot tog på sig en handledarroll och gick omkring i klassrummet bland barnen började flickor och pojkar prata med varandra och arbeta tillsammans. Och när de lekte rollekar i en undanskymd dunge på rasterna kunde de nästan glömma bort att bete sig som flickor eller pojkar ”ska” och bara vara barn.
- Jag tror att det finns inbyggt i skolkulturen att barnen ska vara antingen flickor eller pojkar och bete sig på olika sätt och inte blanda sig för mycket med varandra, säger Ingrid Karlson. Jag märkte till exempel att det fanns en idé hos de vuxna om att pojkar bör umgås och leka mest med andra pojkar och flickor med andra flickor.
Ingrid Karlson iakttog också hur barnen själva aktivt bidrog till att upprätthålla den rådande ordningen. I sin önskan att vara omtyckta av andra barn strävade de efter att bete sig som en ”snäll flicka” respektive ”snäll pojke”. När vissa barn ändå överskred de osynliga gränserna för hur man bör uppföra sig hände olika saker: en mycket socialt kompetent pojke kunde ha rosa kläder utan att någon retade honom för det och en framåt ”pojkflicka” accepterades av både pojkar och flickor – som en i pojkgänget. En pojke som ville leka med flickorna gick det däremot sämre för. Han blev retad av de andra pojkarna. Och en flicka som hade ett ”grabbigt” beteende men ändå ville vara med flickorna blev ojuste behandlad av både dem – och av läraren.
- Det är inte lätt alla gånger att uppmuntra könsöverskridande beteenden eftersom man stöter på sina egna inre gränser för vad som känns bra eller hemskt eller onaturligt, säger Ingrid Karlson.
Förvisso. Men det spelar ingen roll. De som arbetar i skolan och förskolan SKA för att utföra sitt uppdrag på ett korrekt sätt följa det som står i respektive läroplan.
Fotnot: Ingrid Karlsons doktorsavhandling heter ”Könsgestaltningar i skolan. Om könsrelaterat gränsupprätthållande, gränsuppluckrande och gränsöverskridande” och utkom vid Linköpings Universitet 2003.
Ett exempel på hur könsrelaterade maktrelationer kan ta sig uttryck i skolmiljö är det som hände under ett antal rörelselektioner i den skola Ingrid Karlson studerade under arbetet med sin avhandling.
Fyra stycken åttaåriga pojkar hade under en tid uppträtt störande i klassrummet och saboterat för både läraren och de andra barnen. Under rörelselektionerna blev deras hot under en tid allvar i och med att de faktiskt lyckades ta makten från den pedagog som ledde undervisningen genom att trakassera både henne och de tolv flickorna. Lektionerna gick åt till tillsägelser, till att trösta ledsna flickor och till att på andra sätt försöka återställa ordningen. Pojkarna lyckades, med Ingrid Karlsons ord, gestalta sitt kön eller bli och känna sig som just pojkar genom att kräva och ta makten från dem som i motsats till dem själva var flickor (och kvinnor). Pojkarna lyckades genom sitt agerande skapa både en tydlig polarisering och därtill hierarkisk ordning mellan könen.
De pedagoger som arbetade i klassen diskuterade igenom problemet och lyckades relativt snabbt sätta stopp för pojkarna genom att omfördela makt, från dem till flickorna. Pedagogerna valde dock att tala om det inträffade som ett diciplinproblem, inte som ett könsmaktproblem.
- Men enligt mitt sätt att se är det ett könsmaktproblem, säger Ingrid Karlson. Det är ytterst sällan som flickor sluter sig samman och försöker ta makt på det sättet, medan pojkar brukar småhota nästan hela tiden. Och de brukar få lov att göra det eftersom det finns en överslätande föreställning hos många vuxna om att ”killar är” sådana.
En jämställdhetskonferens fick lärarna Therese och Terése att börja rannska sina liv. Det hela utmynnade i ett helt nytt arbetssätt i klassen. Både pojkar och flickor är nöjda.
Therese och Terése ville inte alls åka till någon jämställdhetskonferens i Östersund. Varför skulle de göra det? De hade väl annat och tillräckligt mycket att göra ändå som lärare i en 2-6:a i skolan i Lillhärdal tre mil utanför Sveg. Dessutom arbetade de redan jämställt. Levde och arbetade. De var ju både unga och medvetna.
- Men gud så jag skämdes sedan när jag insåg hur jag hade jobbat med barnen, säger Terése Helgesson. Jag kunde verkligen inte tro att det var sant. Jag satt och tittade på den där videofilmen om och om igen i smyg sedan och gud så jag skämdes!
- Det enda jag kunde trösta mig med var att jag var så pass nyutexad som jag var, säger Therese Vesterström. Jag tänkte att jaha, då har jag i alla fall inte hunnit förstöra för så himla många tjejer. Det var åtminstone något.
Det var 1999 som Therese och Terése, Vesterström och Helgesson, blev övertalade av sin dåvarande rektor att åka på en inledande konferens inom Vidgade Vyer, ett samarbetsprojekt mellan Umeå Universitet, Kommunförbundet och Länsstyrelsen i Jämtlands län. Syftet med Vidgade Vyer var att försöka genomföra skolans jämställdhetsuppdrag i praktiken. Metoden var aktionsforskning, som i det här fallet gick ut på att ett antal lärarlag med forskares hjälp observerade, dokumenterade och analyserade hur de betedde sig tillsammans med barnen, för att få möjlighet att förändra de rådande strukturerna om man kom fram till att det skulle vara önskvärt.
Och det gjorde man.
- Det första vi gjorde var att mäta hur mycket tid pojkar respektive flickor fick prata i klassrummet, säger Terése Helgesson. Det visade sig att pojkarna i vår grupp fick 84 procent av tiden och flickorna resten. Om de hade tur.
- Sedan studerade vi på vilket sätt vi lärare samtalade med pojkarna respektive flickorna, säger Therese Vesterström. Med flickorna hade vi långa målande och beskrivande samtal. Killarna gav vi kommandon av olika slag. Och om en pojke var ledsen för något kunde vi säga saker som ”Det är väl inte så farligt!” till honom med en mörk röst medan vi sa ”Vad tråkigt, har det hänt något?” med ljusare röst till en ledsen flicka.
De unga, ”medvetna” och ”redan jämställda” Theresorna upplevde det som att deras ögon öppnades när de började titta på sig själva – och världen – utifrån att människor ska behandlas och behandla varandra efter vilka de är som individer istället för efter vad de har för kön – i enighet med vad som står i både skolans och förskolans läroplan.
- Det blev så himla stort eftersom det handlar om attityder och värderingar, säger Therese Vesterström. Man blir tvungen att gå till sig själv och rannsaka sitt eget liv.
- Jag som alltid varit en ”pojkflicka” och är utbildad skogsarbetare och brandman, säger Terése Helgesson. Jag trodde verkligen att jag, om någon, var jämställd…
- Jag var och är så upprörd över att det är som det är, säger Therese. Här har vi en massa små flickor som skulle bli ypperliga tekniker, och en massa mjuka och fina pojkar som skulle passa jättebra inom vården. Och så utbildar de sig till helt andra saker båda två för att ingen hjälper dem att hitta de där sidorna inom sig! Man kan ju verkligen fråga sig varför det är så viktigt att hålla det som är ”flickigt” och det som är ”pojkigt” åtskilt. Vad som skulle vara så fruktansvärt farligt med att inte skilja så mycket på könen.
- Jag åkte hem till mina föräldrar, säger Terése, och började bråka med dem om varför pappa styrt och ställt genom åren, och varför mamma gått med på det. Det blev verkligen så när vi satte igång, helt plötsligt handlade det om hela ens liv.
En del av de andra lärarna på skolan tyckte att Therese och Terése var ”jobbiga” när de delade med sig av sina nya upptäckter. Någon frågade dem vad det var ”för fel på att vara kvinna?”.
- Men det är ju inte det det handlar om, säger Terése Helgesson. Det handlar om att alla människor ska få välja vad de vill göra i sina liv, oavsett om det de väljer är ”kvinnligt” eller ”manligt”.
I byn Lillhärdal bor det omkring 800 människor. Trakten uppfyller alla kriterier för typisk glesbygd med i genomsnitt en invånare per kvadratkilometer. Män och kvinnor i Lillhärdal lever på många sätt åtskilda och gör olika saker. Kvinnorna har huvudansvar för hem och familj. Många av männen arbetar på annan ort i veckorna, ofta inom byggbranschen. När det är säsong ägnar de helger och annan ledig tid åt företrädesvis jakt och fiske. Fler unga kvinnor än män flyttar från bygden. Det var med barn från en sådan här, mycket könstraditionell miljö som Therese och Terése började sitt jämställdhetsarbete.
- Det är på ett sätt väldigt uppdelat här, samtidigt som kvinnorna gör allt, säger Therese Vesterström. De måste ju det eftersom de är ensamma i veckorna. Så det fanns ett stort behov av att bredda framför allt killarnas register.
Therese och Terése enades också om att försöka ”bredda” tjejerna så att de skulle prata mer under samlingar och dylikt och ta för sig mer inom ämnen som gymnastik och teknik där de tenderade att hålla sig i bakgrunden eller inte delta alls, vilket blivit synligt genom forskningsmetoden inom Vidgade Vyer som ju bland annat bestod av löpande dokumentation genom anteckningar och videofilmer.
De bestämde sig, för att försöka uppnå den eftersträvansvärda breddningen bland barnen, för att skilja på pojkar och flickor i 2-3:an under en förmiddag i veckan. Flickorna fick börja med idrott för att sedan tillverka pimpelspön. Pojkarna fick börja med att sy långstygnstavlor och hade sin idrott efter det. 3-6:orna fick börja dansa två gånger i veckan enligt speciella listor som garanterade varannan herrarnas/damernas och att alla skulle dansa med alla. På samlingar och dylikt såg Therese och Terése till att ge ordet varannan gång till en flicka och varannan till en pojke. För att kontrollera sig själva och inte hamna i söt-flicka/busig-pojke-bemötanden bytte de i tankarna kön på det barn de för tillfället kommunicerade med.
Resultaten lät inte vänta på sig.
- Killarna var jättenöjda, säger Therese. De tyckte det var mjukt och skönt att inte behöva hävda sig hela tiden och började kramas. De började prata om att de var rädda ibland, om att det pirrade i magen… Och de började vattna blommorna.
- Tjejerna blev outhärdliga, säger Terése. De blev röriga och högljudda. De ifrågasatte precis allt och satte näsan i vädret hela tiden. De var som att när de verkligen förstod att halva tiden och halva utrymmet var deras så skulle de ta igen allt. De brusade på värre än vad killarna någonsin gjort och testade oss en hel termin. Jag kunde ha strypt dem hela högen
- Ja, vi fick verkligen påminna oss om att det var något sådant vi velat uppnå, säger Therese. Det låg nära till hands att trycka ner dem i skorna igen. Men de var helt enkelt maktberusade. De var fullständigt upptrissade av att äntligen få den halva som egentligen varit deras hela tiden. Man kan verkligen undra hur det skulle gå för Sveriges redan utmattade lärarkår om alla flickor skulle sluta vara hjälpfröknar och kräva sin rätt.
Efter ungefär en termins arbete infann sig en ny, jämställd balans i barngruppen.
- Ja, då kom smekmånaden, säger Therese.
- Vi hade vuxit in i en ny medvetenhet också, säger Terése, och blivit starka i att flickor och pojkar ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter.
Ett exempel på hur en sådan här maktförskjutning, från pojkarna till flickorna och i förlängningen från män till kvinnor, ändå inte går friktionsfritt är mamman och 26-taggaren. En av flickornas i klassen mamma hade deltagit i älgjakten ett år och skjutit en älg. Men inte bara det. Hon hade skjutit en 26-taggare. Jaktlagets största djur. När flickan berättade om saken i skolan vägrade pojkarna att lyssna. Både mamman, älgen och flickan nonchalerades totalt. Året därpå när mamman ”bara” skjutit en 20-taggare gick det bättre. Då hade pojkarna tusen frågor, som flickan med gott humör tog med sig hem för att få besvarade.
- Flickor och kvinnor kan få vara bra men inte bäst, säger Therese.
26-taggaren rådde de alltså inte på, Therese och Terése, men väldigt mycket annat. Som att flickan som tidigare sagt att hon skulle bli sjuksköterska ändrat sig till barnkirurg och hennes tjejkompis bestämt sig för tradarchaffis och köra på Norge. Och som att pojkarna inte lägre retar varandra och kallar varandra kärring alternativt bög när de pysslar och gör det fint i klassrummet, vilket de gör. Ingen av dem behöver heller vara sportig längre för att duga, vilket var vad som gällde förut. En pojke blev dessutom så buggbiten av danspassen att han började tränings- och tävlingsdansa tillsammans med en flicka i årskurs 7 och, berättar han, ”om hockeyn och dansen krockar så väljer jag dansen, för i hockeyn är de många spelare, men i dansen är det bara Malin som blir helt ensam om jag inte kommer”.
- Jämställdhet, det är att om en kille får applåder när han redovisar så ska en tjej också få det, säger Matilda Hansson som går i 5-6:an och därmed varit en Vidgad Vy-elev ända sedan projektet startade och hon själv gick i andra klass.
- Det är att båda kan spela hockey. Eller rida. Och att man ska bli lika arg på en tjej som gjort något dumt som på en kille, säger Helena Jäderberg och Jimmy Bäcke.
- Det är väldigt orättvist att Hanna Ljungberg får 100 000 kronor om året medan fotbollskillarna får 100 000 kronor i månaden, säger Isabella Gröttling och Malin Jäderberg. De som betalar måste börja tänka på hur orättvist det är.
- Jämställdhet är att om man spelar fotboll så ska inte killarna passa bara till killar och tjejerna bara till tjejer, utan alla till alla, säger Mattias Larsson, Pernilla Fjätström och Viktor Lundqvist.
Men det kanske tydligaste exemplet på att det idag faktiskt är möjligt att välja efter vem man är och vad man tycker om snarare än efter vilket kön man har i Lillhärdals skola står ändå Andreas för:
- Det var en vanlig morgon förra året och alla var samlade, berättar Terése. Så hör vi plötsligt klipp-klopp, klipp-klopp utifrån korridoren. Efter en stund kommer Andreas, en stor kille i dåvarande sexan, in med ett par rosa pumps på fötterna och går genom rummet och sätter sig i sin bänk. Och ingen av de andra ens reagerade. De sa ingenting!
- Nej, säger Therese. Tack och lov inte ens vi.
Publicerad i Tidningen Vi nummer17, 2003.