SKOLUTVECKLING, INTE OECD-KAPPLÖPNING!
Internationella kunskapsmätningar har getts ett allt större utrymme och ökat i betydelse under det senaste decenniet. Men de används på ett felaktigt sätt som inte gynnar eleverna, och resultaten missbrukas i den allmänna debatten, menar Daniel Pettersson.
Med statistik kan man bevisa nästan vad man vill. Liksom med internationella kunskapsmätningar. Vilket också är vad som sker hela tiden när samhällsaktörer av olika slag försöker få just sin version av vad som är skolans tillgångar eller problem att framstå som otvetydiga sanningar utifrån till exempel TIMSS eller PISA.
Daniel Pettersson och jag pratar om just det, och om vilka slags problem det kan medföra, när vi ses på ett kafé nära Stockholms central. Han har varit på möte på Skolverket som bett honom skriva en kunskapsöversikt utifrån sitt avhandlingsämne och ska snart ta tåget hem till Hudiksvall igen. Jag fyller ett halvt, normaltjockt A4-block medan vi talas vid utifrån hans doktorsavhandling ”Internationell kunskapsbedömning”, och tänker medan jag gör det att det inte kommer att bli någon lätt sak att skriva rent intervjun. Eller ens att hålla ordning på alla förkortningar som vårt samtal kretsar kring: TIMSS, PISA, SIRIS*, SALSA*, PIRLS*, IEA, OECD…
Och ja, ”Internationell kunskapsbedömning” är förvisso akademiskt tunggung, utifrån det ämne den avhandlar. När jag läste den och förberedde mig inför intervjun med Daniel Pettersson tänkte jag dessutom, flera gånger, att det var lite konstigt att den här avhandlingen inte kommit förrän nu. Att ingen annan doktorand hunnit före och knipit det heta ämnet – så mycket som dessa mätningar figurerat och argumenterats utifrån i olika sammanhang under en massa år vid det här laget. Så mycket som den betydelse som de numera tillskrivs ökat! Och Daniel Pettersson håller med. Han har också väntat – på den debatt om de internationella kunskapsmätningarna och vad de används till som initierades av radioprogramserien Kris i skolan som sändes i P1 under hösten 2008 och därefter fortsatte i övriga medier.
- Redan 2003 gick det upp för mig att de här undersökningarna användes på ett felaktigt sätt och missbrukades i skoldebatten. Och det som har förvånat mig allra mest är forskarsamhällets tystnad om saken. Nu skänkte man helt och hållet bort tolkningsrätten till den här typen av mätningar till ett antal skolpolitiker.
- Oppositionen hade till exempel ganska enkelt kunnat grusa utbildningsminister Jan Björklunds argumentation utifrån mätningarna, genom att hämta andra och egna argument från samma mätningar. Men nu gjorde de inte det. Varken de eller någon annan, egentligen.
Just detta, att de internationella kunskapsmätningarna mer och mer kommit att användas som slagträn i den skolpolitiska debatten både i Sverige och i andra länder är en av de företeelser som Daniel Pettersson ringat in under arbetet med sin avhandling.
- Det startas inga nya diskussioner utifrån mätningarnas resultat när de kommer, utan de används istället i huvudsak till att legitimera eller dislegitimera den förda skolpolitiken i respektive land.
- Ett exempel är diskussionen om bristen på ordning och reda i svenska klassrum, där argumenten hämtades från en PISA-undersökning. I Danmark, som i samma undersökning hade sämre resultat vad gäller ordning och reda än Sverige, kom diskussionen istället att handla om hemspråkets vara eller inte vara – utifrån samma PISA-rapport.
Men vi tar det från början. De två internationella kunskapsmätningar som Daniel Pettersson har fokuserat på i sin avhandling, och som också är de vanligast förekommande i den allmänna debatten är TIMSS och PISA.
TIMSS står för Trends in International Mathematics and Science Study och är en internationell undersökning av elevers kunskaper i matematik och naturvetenskap. TIMSS-studierna utförs av organisationen IEA, The International Association for the Evaluation of Educational Achievement, som startades på initiativ av ett antal pedagogikprofessorer, däribland svensken Torsten Husén, för ungefär 50 år sedan. Den första IEA-undersökningen, som gällde matematik, genomfördes år 1964 i 13 länder. I TIMSS 2007, som mätte kunskaper i matematik och naturvetenskap, deltog ungefär 425 000 elever från årskurs 4 och 8 i 59 olika länder.
PISA betyder Programme for International Student Assessment och är ett OECD-projekt. OECD står för Organisation for Economic Co-operation and Development, och är en internationell samarbetsorganisation för industriländer med representativ demokrati och marknadsekonomi. Antalet medlemsländer i OECD varierar något, men det rör sig om ett 30-tal. PISA-undersökningarna mäter olika kunskapsområden, som till exempel läsförståelse eller problemlösningsförmåga hos 15-åringar och mellan 4 500 och 10 000 elever per land deltar i dem. Elever som deltar i PISA-testerna får förutom att svara på kunskapsfrågor även besvara enkäter om till exempel personlig bakgrund, engagemang och motivation. Rektorerna på de deltagande skolorna får besvara enkäter med frågor om till exempel lärandemiljö, lärarnas kompetens och elevernas beteende. Den första PISA-undersökningen gjordes år 2000. I den deltog 43 länder. Inför den fjärde, som kommer att utföras under 2009, har 62 länder anmält sitt intresse för att vara med.
- Internationella kunskapsmätningar som sådana är ingenting nytt. Deras historia sträcker sig tillbaka till antikens dagar, säger Daniel Pettersson.
- Vad som är slående är att de ofta kommit i blickfånget och formaliserats efter internationella och omvälvande krigsupplevelser som efter Napoleonkrigen i början på 1800-talet samt efter både det första och det andra världskriget.
Tillkomsten av och tankarna bakom dagens kunskapsmätningar går på det här sättet att härleda direkt från det rådande världsläget på 1940-talet när Europa låg såväl fysiskt som ekonomiskt i spillror. Tanken att nya krig skulle kunna undvikas genom att så många länder som möjligt hade så många handelsförbindelser med varandra och en så stor gemensam markand som möjligt, ledde till att bland annat Internationella valutafonden och Världsbanken bildades. Storbritannien, Frankrike, Västtyskland och Italien – men även Sverige – tog emot ekonomiskt bistånd av USA genom den så kallade Marshallplanen för att bygga upp framför allt sina raserade städer och industrier. Mellankrigsårens protektionism (handelspolitik med skyddstullar) avskaffades.
- I samband med allt det här började man intressera sig för sambandet mellan utbildningsresultat och tillväxt, säger Daniel Pettersson. Hur skulle en pedagogik som gynnade tillväxten kunna se ut?
Svaret på den frågan var – och är – fortfarande okänt. Det finns inga bevisade samband mellan kunskaper eller resultat och ekonomisk tillväxt. Finland borde, till exempel, vara ett land med mycket god tillväxt om hypotesen om att goda resultat på internationella kunskapsmätningar också leder till god tillväxt, var korrekta.
- Det vi vet är att testerna mäter kunskap hos elever utifrån den typ av frågor som ställs i dem. Däremot har vi ingen aning om vad det betyder för samhällsutvecklingen. Men vi talar om testerna och deras resultat som om vi visste det!
- Och vi talar om dem som om de utgick från något slags objektiv vetenskap, när det i själva verket finns en agenda som handlar om ekonomisk tillväxt bakom både tillblivelsen och användningen av dem.
Denna bakomliggande agenda skiljer sig förvisso en del åt vad gäller TIMSS och PISA.
- IEA har en tydligare inriktning mot forskning medan OECD utgår från en ekonomisk doktrin om konkurrens på en fri marknad.
- Men både TIMSS och PISA används ju snarast idag som ett slags rankinglistor över skolans kvalitet i de deltagande länderna. Och för sådana ändamål är de definitivt missvisande.
Det är nu inte så att Daniel Pettersson är emot internationella kunskapstester. Tvärt om. Han anser att mätningarna är utmärkta redskap för att ta reda på vilka länder som lyckas bra med att lära ut vad – vilket andra länder och skolsystem skulle kunna dra nytta av.
- Som jag ser det är meningen med testerna att de ska komma eleverna till godo, och det gör de ju om man till exempel frågar sig vad som gör att vissa länder har väldigt bra resultat i vissa ämnen, och därefter huruvida det finns något som andra kan lära av hur de gör för att uppnå dem.
I själva verket förhåller sig många länder på precis motsatt sätt till mätningarna och deras resultat. Istället för att ta fasta på hur andra lyckats och vad man eventuellt skulle kunna lära av det, försöker man anpassa testerna så att det egna landet ska få bra resultat. Daniel Pettersson fick, som relativt nybliven doktorand, vara med om ett bryskt personligt uppvaknande vad gäller just detta. Han hade fått möjlighet att delta på ett OECD-möte i Berlin och fick där med egna ögon och öron bevittna hur högt uppsatta skolpolitiker och OECD-delegater diskuterade internationella kunskapsmätningar som ett slags tävlingar om vilket land som hade det bästa utbildningssystemet. I alla fall på pappret. Och inte bara det. De olika ländernas representanter försökte också anpassa mätningarnas ramar och påverka vilka typer av kunskap som skulle vara med och mätas, för att det egna landet skulle få en bättre placering på ”rankinglistan”.
- Italiens och Frankrikes representanter var arga för att de estetiska ämnena inte testades, eftersom de trodde sig om att få en bättre placering ifall de skulle vara med. Och ett tyskt ombud ville att respekt för äldre skulle finnas med bland det som mättes.
Nu blev det inte så att vare sig estetiska ämnen eller respekt för äldre människor finns med i OECD:s tester. De kunskaper som mäts i de internationella undersökningarna är istället sådana som de som arbetar med testerna inom till exempel IEA och OECD anser vara möjliga att jämföra, det vill säga sådana som i lägre grad än andra anses påverkas av nationell särart. Som till exempel matematik, naturvetenskap och modersmål.
- Men det är samtidigt klart att 30 olika OECD-länder inte har samma definition på kunskap!
Det var erfarenheterna i Berlin som fick Daniel Pettersson att slutgiltigt formulera den fråga som hans avhandling utgår från och cirklar kring: På vilket sätt bidrar den internationella kunskapsbedömningen till den nationella styrningen av skolan?
Svaret på ovanstående är inte ett, utan flera. Daniel Pettersson lutar sig fram över bordet och börjar berätta om sina avhandlingsresultat medan det vinterskymmer utanför kaféfönstren. Jag gör mitt bästa för att hinna skriva i samma takt som han pratar.
- För det första, säger han, utgör mätningarna en arena att hämta argument ifrån till redan pågående, nationella diskussioner.
Och han återvänder till ordning-och-reda-debatten:
- Det stämmer att svenska elever och rektorer hade svarat på ett sätt som kan tolkas som att vi har ordningsproblem. Det hade varit fullt möjligt att bemöta det påståendet med att vi i Sverige använder oss av undervisningsmetoder som leder till en viss oreda – och till goda kunskapsresultat. Men det var det ingen som gjorde. I Frankrike, till exempel, har man bättre ordning, men sämre resultat.
- Allt jag säger är att det inte finns ett självklart samband mellan ordning och kunskaper. Men debatten fick fortgå som om det gjorde det.
För det andra, menar Daniel Pettersson, fungerar och används kunskapsmätningarna som nulägesbeskrivningar – nästan oavsett vad det är man vill beskriva.
- Mätningarna används svepande och deras betydelse överbetonas på bekostnad av nationella och lokala utvärderingar, liksom på enskilda lärares erfarenhet. PISA kommer aldrig att lära Kalle läsa! Det är det bara elevnära insatser som gör.
Och för det tredje används de till att legitimera eller dislegitimera den förda skolpolitiken.
- Det går lika lätt att säga ”vi är på rätt väg” som ”det är deras fel” och hänvisa till mätningarna.
Vad anser då Daniel Pettersson om de internationella kunskapsmätningarnas framtid?
Först och främst att de har kommit för att stanna.
- Det har också med nyliberalismens framväxt under de senaste decennierna att göra.
- Vi befinner oss inom ett bedömningsparadigm över huvud taget just nu, med ökat fokus på sådant som betyg, prov och skriftliga omdömen. Vuxenvärlden försöker som så ofta hantera sin frustration över att ungdomarna inte prioriterar de saker som vi vill att de ska prioritera.
- För närvarande sker det genom att vi försöker få dem mer fokuserade på det vi tycker är viktigt genom att ha fler kontrollpunkter i deras liv.
Risken med detta, menar Daniel Pettersson, är att unga människor utvecklas till goda ELEVER, men inte nödvändigtvis till vetgiriga och innovativa människor.
- I den bästa av världar skulle vi ha ett utbildningssystem som premierade alla de individuella talanger som finns. Vad som verkligen skulle ge oss konkurrenskraft inför framtiden är ett heterogent samhälle med utrymme för verkligt kreativt skapande.
- Om jag fick önska fritt så vill jag att mätningarna ska användas mindre som politiska slagträn och mer som skolutvecklingsredskap framöver.
Vad gäller den personliga post doc-framtiden har Daniel Pettersson återgått till Högskolan i Gävle och en tjänst som högskolelektor. Han har genom åren samlat på sig ett antal olika examina: grundskollärare, specialpedagog, fil mag. i historia, fil kand. i pedagogik med didaktisk inriktning och nu även fil. dr i pedagogik.
- Jo, jag läste dubbelt under många år. Att läsa är mitt fritidsintresse. Jag är en sådan där som tittar på tv med både uppslagsboken och kartboken i knät.
- Och det är klart att jag har som ambition att fortsätta forska nu. Allra helst skulle jag vilja titta på hur utvärderingar av olika slag blir till dolda läroplaner – på bekostnad av sådant som inte omfattas av dem. Men allt går ju faktiskt inte att jämföra och mäta. Det är viktigt att komma ihåg, tycker jag. Särskilt inte sådant som gör att vi trivs med livet och blir lyckliga människor.
* SIRIS står för Skolverkets Internetbaserade Resultat- och kvalitetsInformationsSystem, SALSA för Skolverkets Arbetsverktyg för Lokala SambandsAnalyser och PIRLS för Progress in Reading Literacy Study.
Ur ”Att växa har ett pris”, sid. 137-145.