VI GER OSS INTE FÖRRÄN ALLA ÄR MED
I stora Haninge och lilla Pajala lyckas eleverna – trots allt
När Mats Öhlin tillträdde som förvaltningschef vid utbildningsförvaltningen i Haninge den 1 januari 2005 började han – alldeles självvalt och medvetet – från noll. Haninge kommun, med 75 000 invånare, hade i mitten av 1990-talet stått inför ett direkt konkurshot och drogs fortfarande med sviterna av det, inte minst de psykologiska. Hos politikerna fanns en känsla av att inte kunna kräva så mycket av sina förvaltningar eftersom man bara kunde erbjuda dem starkt begränsade resurser. Så mycket som 42 procent av eleverna i årskurs nio gick ut grundskolan utan fullständiga betyg. Haninge hade dessutom hamnat på 290:e och sista plats i Lärarförbundets rankning ”Bästa skolkommun” och på jumboplats i BRIS undersökning om svenska kommuners barnvänlighet.
Idag har andelen elever som går ut nian med fullständiga betyg ökat med knappt tio procentenheter, läsförmågan i årskurs ett har ökat från 60 till 93 procent och andelen elever som klarar Haninges eget test i matematik i årskurs tre har ökat från 53 till 70 procent. I en specifik skola, belägen i ett miljonprogramsområde, har andelen treor som klarar matten ökat från 29 till 96 procent.
Vad är det som har hänt?
- Mitt främsta uppdrag var att förbättra resultaten för barnen och ungdomarna i Haninge, och jag är av den åsikten att det spelar roll att man gör saker, och att det man gör kan leda till antingen goda eller dåliga resultat, säger Mats Öhlin.
Han inledde sitt nya arbete med att definiera vad som egentligen utgör framgångsfaktorer i skolan, både utifrån forskning, egna erfarenheter av ett långt yrkesliv inom skolans värld och Skolverkets rapport ”Utan fullständiga betyg” där de fyra viktigaste faktorerna för framgångsrika skolor beskrivs som: engagerade vuxna som skapar förtroendefulla relationer och har höga förväntningar i kombination med rimliga krav, anpassning av arbetssättet efter elevernas förutsättningar och behov, elevernas engagemang och vilja och, slutligen, föräldrarnas engagemang och vilja att stödja sina barn i deras skolarbete.
När Mats Öhlin nu visste vad det var han eftersträvade lät han genomföra en kartläggning av skolverksamheten i Haninge för att se huruvida de fyra framgångsfaktorerna redan fanns på plats, eller inte – vilket visade sig vara fallet. Kartläggningen klargjorde att lärarna, trots att de flesta var engagerade, hade otydliga mål och låga förväntningar och krav på elevernas resultat. Den visade dessutom att det fanns en brist på pedagogisk diskussion på både lärar- och förvaltningsnivå, att eleverna ägande sig åt ”eget arbete” i alltför hög grad och att det fanns stora brister vad gällde uppföljningen av de alltför dåliga resultat som de uppnådde. Den visade också att resultatskillnaden inom skolorna var större än den mellan dem.
- Vilket talade om för oss att det allra mest avgörande för om en elev lyckas eller inte är vilken lärare han eller hon har. Den enskilda läraren betyder mer än både klassens sammansättning, storlek och sociala bakgrund, säger Mats Öhlin.
Och han säger mer än så. Han säger att inte heller resurserna, hur mycket pengar en skola får eller inte får, spelar någon roll för elevernas resultat.
- Vad gäller frågan om hur mycket pengar man behöver för att leverera resultat så anser jag att vi har vad vi behöver av resurser i Sverige. Jag har ingen personlig erfarenhet av att mer resurser någonsin löst något problem som jag stött på i skolsammanhang. Däremot riskerar resursdiskussionen att få negativa effekter eftersom den gör att människor ägnar sig åt att vänta på något som aldrig kommer istället för att göra något här och nu.
- Och McKinseyrapporten säger samma sak. Igen. Nämligen att det som spelar roll för hur barn och ungdomar lyckas i skolan är läraren, och på vilket sätt hon eller han undervisar dem.
Och sedan säger Mats Öhlin något som möjligen tar en stund att förstå den fulla innebörden av: När barn och ungdomar misslyckas i skolan är det alltså inte dem det är fel på, utan skolan som måste bli rätt.
- Ja, just det. Alltför ofta diskuteras elevernas sociala, etniska och könsmässiga tillhörighet, som om sådant skulle styra deras resultat, när det som verkligen spelar roll är skolan.
- SALSA-undersökningarna är ett sätt att till och med försöka få den här typen av resonemang att se vetenskapliga ut.
Utifrån sin absoluta övertygelse om skolans möjligheter att kompensera barn för de olika förutsättningar de har med sig dit sjösatte Mats Öhlin år 2006 en ”synvända” i Haninge, vars syfte var att samtliga anställda inom utbildningsförvaltningen skulle förstå – på djupet förstå – att det inte är barnens fel när skolan misslyckas med sitt uppdrag – det vill säga att alla barn kan nå alla mål, såvida skolan arbetar på rätt sätt med dem.
Det var inte helt lätt.
- Majoriteten av de anställda visade sig bära på föreställningar om att förklaringen till våra dåliga resultat fanns hos eleverna. Men sanningen är att elevernas resultat – alltid – beror på skolan. Min uppfattning är att de som har mest med sig ofta också är de som får mest i skolan idag, medan de som har minst får minst. Det vill säga att skolan förstärker de socioekonomiska skillnaderna. Men det behöver inte vara så. Jag anser mig kunna leda i bevis att vi har brutit med de socioekonomiska faktorerna idag här i Haninge.
- I en av våra skolor i ett så kallat ”besvärligt” område knäcker till exempel alla ettor läskoden i november.
Vägen till brottet med de socioekonomiska faktorerna gick, förutom genom att förankra synvändan, via ett tydliggörande av vilket uppdrag skolan och därmed alla verksamma inom och i nära anslutning till densamma – faktiskt har, från såväl staten som politikerna i Haninge kommun. Utifrån de fyra, identifierade framgångsfaktorerna, samt den kartläggning som visat att de var långt ifrån uppfyllda, formulerades mål. Det första statuerade något så till synes enkelt som att skolans primära uppgift är att förmedla kunskap.
- Kunskapsuppdraget är överordnat allt annat, säger Mats Öhlin.
Och han fortsätter:
- Självklart krävs det trygga barn och trygga lärandesituationer för att kunskapsförmedling ska kunna komma till stånd, men det är fel att tänka att man måste skapa trygghet först för att först därefter börja förmedla kunskap. Att jobba med trygghet och förmedla kunskap är som jag ser det olika sidor av en och samma sak.
- Och det främsta skälet till att vi har skolor över huvud taget är för att lärare ska förmedla kunskaper till eleverna, även om det emellanåt kan råda en viss osäkerhet om just detta.
En konsekvens av det prioriterade kunskapsuppdraget i Haninge är att alla chefer rekryteras utifrån sina pedagogiska – inte sina administrativa ¬– meriter. Det pedagogiska ledarskapet är det huvudsakliga uppdraget, oavsett om man arbetar på förvaltnings- eller klassrumsnivå. Alla inom skolan ska ha en chef som har pedagogisk insikt – och makt att förändra. Alla ska vara bärare av uppdraget.
- De bästa pedagogerna ska vara chefer. De har möjlighet att få administrativt stöd, men det är de som vet hur man använder pengarna bäst för att utföra kunskapsuppdraget, säger Mats Öhlin.
Det andra målet formulerades som att ”alla ska med” och innebär att den kunskap som förmedlas i förskolan och skolan i Haninge är till för alla barn.
- Alla partier, från vänstern till moderaterna, var helt eniga om den formuleringen, säger Mats Öhlin. Det underlättade ju att läget var så eländigt som det var: man var helt enkelt tvungen att göra något annat än vad man gjort tidigare, och genom att vi på förvaltningen kartlagt problemen så var alla eniga om dem och villiga att ställa sig bakom de åtgärder som behövdes för att lösa dem.
Det tredje målet handlade om att testa och kontrollera barnens och ungdomarnas kunskaper tidigare och mer, och sätta in stöd så fort som möjligt för dem som behövde det.
- Om man som barn lär sig att göra rätt i början av sin skolgång är det sannolikt att man gör det i slutet också. Jag anser att man ska kontrollera alla barn redan i förskolan för att upptäcka problem i tid.
Vilket är fallet i Haninge idag: alla femåringar, förskoleklasser och ettor LUS-testas och matematikscreening genomförs på fyraåringar och i skolår två.
Det fjärde målet är detsamma som målet med synvändan, det vill säga en icke-förhandlingsbar inställning hos alla anställda om att barns eventuella skolproblem beror på skolan och inte på barnen.
- Jag vet att det är en smärtsam och kontroversiell tanke för många, åtminstone till att börja med. Men om man är mycket tydlig med vad man har för mål och visar människor att man gör saker, och att det man gör faktiskt leder till förändringar, då får man de allra flesta med sig, säger Mats Öhlin.
- Jag och förvaltningen var tydliga inför rektorerna med vad de skulle uppnå, och sedan var det upp till dem att lösa frågan om hur de skulle göra det. Det finns naturligtvis tusen olika sätt, som alla utgör goda exempel.
Det nya förhållningssättet, att alla elever kan lära sig och att alla ska göra det, genomsyrar skolplanen som är kommunens viktigaste strategiska dokument över hur arbetet i skolan ska bedrivas, och som stöds av ett enigt kommunfullmäktige – trots att Haninge bytte politisk majoritet vid det senaste valet. Följaktligen heter den ”Skolplan 2008 – 2011. Kunskap till 100 procent”.
- Jag tog det här jobbet för att se om det gick, och hittills har de resultat som vi har uppnått överträffat alla mina förväntningar, säger Mats Öhlin.
- Jag har lärt mig mycket under resans gång. Framför allt att det går att bryta med de sociala förväntningarna. När de fattiga barnen i Brandbergen är bäst på matematik i hela Haninge – då är det mer än jag vågade hoppas på.
Det är inte bara mer än hundra mils avstånd som skiljer stora Haninge och lilla Pajala kommun åt. Att bo, leva och arbeta på det ena respektive det andra stället förefaller vara – väldigt olika. Liksom att gå i skolan. Men inte vad gäller att lyckas där. Eleverna i Pajala kommun, med 6000 invånare och ungefär 550 grundskoleelever totalt sett, lyckas i skolan och har gjort det sedan lång tid tillbaka. Enligt förvaltningschef Ann-Mari Mäki-Larsson är det främsta skälet till Pajalabarnens skolframgångar de höga förväntningar som alla, såväl skolan som familjen som samhället runt omkring, har på dem.
- Alla, verkligen alla, här vet att utbildning är nödvändigt – både för dem som ska flytta och hitta arbete någon annan stans och för dem som blir kvar och ska konkurrera om de ytterst få jobb som finns. I den kön är det ingen som vill stå sist.
Avfolkningen i Pajala har pågått så länge och spelar en sådan stor roll i människors liv att utbildning och utflyttning automatiskt kopplas ihop med att lyckas. Ann-Mari Mäki-Larsson säger att även den Laestadianska väckelserörelsen och det värdegrundsarbete kommunen lagt ner på att revitalisera minoritetsspråket meänkieli, spelar roll.
- Väckelsen sitter i ryggmärgen här uppe och innebär att man ska vara flitig och lydig och göra rätt för sig. Arbetet med meänkieli handlar om att människor, bland annat, får sin identitet genom språket, att det är en del av kulturen.
Pajalas skolframgångar beror dessutom, menar Ann-Mari Mäki-Larsson, på att alla känner alla och på att den sociala kontrollen är hård.
- Det är på gott och ont, naturligtvis, men ingen har riktigt råd att bete sig illa här.
Framgångarna beror också, säger hon, på ett visst mått av trots. Vilket även förefaller vara fallet i Haninge som, till exempel, testat gränserna för vad man får göra vad gäller uppföljning, utvärdering och bedömning. Trotset i Pajala tar sig bland annat uttryck genom att man bedriver en del undervisning på distans med hjälp av tekniskt sett avancerade lösningar – istället för att lägga ner små skolor vilka, i sig i vissa fall, är en förutsättning för en levande landsbygd. Och för en dräglig vardag för en del barn. Att pendla 18 mil om dagen är ingen optimal lösning för någon, även om fyra Pajalabarn gör det för närvarande efter att deras skola inte kunnat drivas vidare. Några övriga nedläggningar är dock inte planerade.
- Våra 550 elever går i sju olika skolor, och 350 av dem går i Pajala, så då förstår du ungefär hur stora de övriga är, säger Ann-Mari Mäki-Larsson.
- Och ändå bedriver vi undervisning i sju olika språk, bland annat genom en ganska avancerad videokonferensanläggning. Vi testar var lagens gränser går för sådant som passar hos oss, med utgångspunkten att vi ska bedriva en mist lika bra undervisning som den som bedrivs i resten av landet.
Ett annat exempel på om inte trots så i alla fall sisu var när Pajala kommun i slutet av 1980-talet bidrog till att det startades en lokal lärarutbildning på distans. Idag drivs den från bland annat Luleå tekniska universitet och Umeå universitet och har lett till att andelen utbildade lärare i Pajala ligger på 98 procent. Och samtliga rektorer har gått rektorsutbildningen.
- Vi med våra avstånd gillar teknik, säger Ann-Mari Mäki-Larsson, vilket bekräftas av att kommunen blivit så bra på distansundervisning att man även säljer tjänster till andra kommuner. Vilket kan innebära konkurrensmässiga problem. Vilket Pajala inte bryr sig om förrän de – i så fall - får svart på vitt att det de gör inte är tillåtet. Liksom i Haninge vad gäller matematikscreeningen för fyraåringar.
- Vi nöjer oss inte med att eleverna får godkänt. Alla, oavsett om de ska flytta eller bo kvar, ska sträva efter MVG. Vi måste ta tillvara alla barns resurser. Det handlar om deras liv, säger Ann-Mari Mäki-Larsson.
Det kunde lika gärna vara Mats Öhlin som talat.
Ur ”Analys Öppna jämförelser. Konsten att nå resultat – erfarenheter från framgångsrika skolkommuner", sid. 32 – 35.