Mytomspunnen och magisk stiger den upp ur havet. Här står tiden stilla och omvärlden har upphört att existera. Följ med till Stora Karlsö på Gotlands västsida.
Först var det bara himmel och hav. Och så solen. Sedan kom bergen. Upp ur silurhavet steg de, fulla av koraller och havsliljor, och de gröptes ur och fick form av vattnet omkring och slipades av inlandsisen.
Sedan kom gräs och blommor och träd. Och vikaresälar och grönlandssälar och lax, och svin och lamm tillsammans med stenåldersmänniskorna.
Det blev bronsålder och järnålder och ängarna täcktes av orkidéer redan i maj. Människorna hade harpuner och metkrokar av ben och spetsbottnade kokkärl av lera. Det kom kungsörnar. Korpar. Det fiskades med garn och sättsten och byggdes med tiden nästan sextio sjöbodar med garngårdar och torkställningar nere vid Norderhamn.
1361 förliste Valdemar Atterdags tjyvskepp med karbunklarna från Sankt Nicolai kyrka i Visby utanför Svarthällar. Vattnen runt ön är svårfarbara och fulla av grund. Det kom sillgrisslor och tordmular. 1741 kom Carl von Linné på besök. 1887 byggdes fyren högst uppe på Västerbergets rand.
Vi bor i fyren på Stora Karlsö. Det är bara vi här. Utan snus i sju dagar försmäktar vi på denna ö. Förvänds vi på denna öde ö. Det är en knapp mil in till Djupvik på Gotlands västra sida och drygt en och en halv till Klintehamn. Mellan oss och Gotlands fastland ligger Lilla Karlsö – eller Lillön – tydligt synlig vid klart väder.
Vi kom med lotsbåten som släppte av oss vid bryggan och vände. Om en vecka blir vi hämtade igen. Vi bor i fyrvaktarlägenheten i fyren på Stora Karlsö och dricker vårt morgonte med ryggarna mot räcket högst uppe i tornet och äter vår middag på klintkanten, med havet 40 meter under oss.
Vi går längs stränderna på dagarna, klättrar och vadar, och tar vägen över Röjsu hajd och Marmorberget hem. Det är i oktober. Solen skiner hela tiden. Det är bara vi här, och ett antal flyttförvirrade kungsfåglar och helt orädda harar och 160 lamm som snart ska skeppas hem till Buttle för vintern.
1880 började det för första gången diskuteras ett fyrbygge på Stora Karlsö. 1886 påbörjades arbetet, efter ritningar av fyringenjören John Höjer.
Höjer hade studerat utvecklingen av fyrväsendet i Frankrike och arbetat på Barbier&Bernard som tillverkade linsapparater och nautisk optik. Han var gift med en fransyska och det sägs att inspirationen till fyren på Stora Karlsö kommer från ett franskt slott.
Bottenvåningen är uppförd i huggen natursten och de övre våningarna i rå kalksten som putsats. All byggsten kommer från ett brott några hundra meter från fyrplatsen och är svagt rosa till färgen. Det är på grund av färgen som Karlsöstenen så ofta användes till att bygga kyrkor på Gotland under medeltiden.
Fyren tändes för första gången 1887 av fyrmästare Otto Wilhelm du Rietz från en fyrmästarsläkt som kom att bli kvar på ön i tre generationer.
Samma natt drunknade sju fiskare från Fröjel i vattnen utanför Stora Karlsö. Två båtar slogs sönder mot klipporna när man skulle söka lä men misstog sig på avståndet till land. Fiskarna hade inte litat på sina gamla sjömärken längre, utan på fyren.
Under de första åren sköttes fyren på Stora Karlsö av två man, en fyrmästare och en fyrvaktare, samt deras familjer. Senare anställdes även ett fyrbiträde. Man hade ko, gris och höns. Några månader varje år kom en lärarinna och undervisade barnen.
1889 kompletterades huset med en bifyr som varnar för Sharlakansgrundet utanför Västergarn. 1918 fick fyrfolket äntligen en motorbåt. 1926 drogs en telefonkabel till Stora Karlsö efter att fyrpersonalen lodat hela sträckan in till Ekstakusten för hand.
1934 elektrifierades fyren och ett maskinhus med generator hölls igång varje natt. Personalen arbetade i fyratimmarspass och ansvarade för att linsen roterade och lampan inte slocknade. Förutom de nattliga passen skulle de sköta om hus, staket, båtar, vägar och bilen. Den första kom till ön 1931.
Fyrfolket odlade, samlade och konserverade också egen mat. Det gällde att ha förråd om vintrarna blev långa och isförhållandena svåra. Men de hade snus.
På vårvintern 1947, efter en särdeles svår vinter, tog dåvarande fyrvaktaren sin spark och begav sig ut på isen mot Eksta till. Väl iland köpte han tobak till fyrmästaren och - snus till sig själv. Sedan gick han hem samma väg som han kommit.
1974 drogs en elkabel från Gotland till Stora Karlsö och fyren automatiserades. Personalen som varit anställd av Sjöfartsverket fick istället Naturvårdsverket som arbetsgivare. 1987 ersattes svepfyren av en blinkfyr. 1989 lade Naturvårdsverket ner bemanningen.
Idag hyr Karlsö Jagt- och Djurskyddsförening AB, vanligen kallad Karlsöklubben, fyren och de omkringliggande byggnaderna av Sjöfartsverket respektive Naturvårdsverket. Det är genom Karlsöklubben man kan komma hit för en vecka när deras tillsynsman åkt hem för sommarsäsongen.
Vi bor i fyren på Stora Karlsö. I fyrvaktarlägenheten. Vi ser solen går ner genom det största köksfönstret och Spangars skarpa kant när vi står och diskar. Nere i källaren under oss surrar de livsfarliga starkströmsgeneratorerna som gör att fyren lyser och trädgården lever stroboskopiskt på nätterna. I John Höjers påkostade trapphall luktar det svagt av smörjolja. Det behövs inga fyrar idag. De har ingen funktion när i stort sett alla båtar har GPS, Global Position System, och kan bestämma sin position på det viset.
Om sådan teknik varit möjlig för hundra år sedan skulle fyren aldrig byggts. Fyren behövs inte, men den står här ändå och skjuter ljus. När vi går upp i tornet i den tidiga kvällen ser vi himmel och hav mötas på ett sådant sätt att det inte går att urskilja vad som är vad.
Publicerad i Särgårdsliv, November 2002